PROLOG
Jag såg in i de bruna ögonen och dog. Dog och föddes på nytt. Där och då började livet, vad som hänt tidigare upphörde att existera. Livet var här och nu. Hon och jag.
ETT ÅR TIDIGARE
“Ser du något du gillar eller stirrar du alltid så där?”
Orden fick mig att rycka till. Kvinnan på mattan var sannerligen något att stirra på, men jag hade drivit bort i tankar och inte ens tänkt på om jag stirrade. Än mindre på vad. Jag kände hur ansiktet hettade och det var inte enbart av ansträngningen. Kände hur en svettpärla letade sig ned från tinningen och genom skäggstubbet på kinden. Jag var andfådd och tittade på henne först förvånat och sedan skamset.
“Eh va’?” löd mitt föga imponerande svar.
Jag släppte handdagen till träningsmaskinen och blinkade, det sved när svetten rann ned i ögonen. Kände mig rätt dum. Hade jag stirrat? Antagligen. Om inte nu så förr. Kvinnan som låg på mattan och stretchade var en syn för gudarna. Rätt ung men jag hade kommit på mig själv med att känna mig väldigt osäker på hennes ålder. Över 20 definitivt. Med råge kan jag tro. Inte en dag mer än 30. Eller? Usch, åldrar är svårt. Som om det spelar någon roll egentligen. Just denna kvinna hade jag sett vid upprepade tillfällen på gymmet och det var något speciellt med henne. Det fanns många vackra människor att skåda när man stod och arbetade bort ångest, god mat och dålig karaktär. Alla med sin speciella charm eller angenäma attribut. Långt, kort, smalt, brett, platt, fylligt. Tränade och mindre tränade. Alla var de en del av den rörliga tavla som alla tränande personer utgjorde. Jag gick i min lilla bubbla, fullt upptagen med att ta mig igenom de övningar jag hade. Fullt sjå med att övervinna min egen dåliga kondition utan att ramla ihop i en hög på golvet. Så kom hon in i rummet. Det var som om allt innan varit svart vitt och då övergick till färg. Monoljud blev inte bara stereo utan surround. Första gången jag såg henne hade jag nog stirrat på riktigt. Oförmögen att sätta ord på de känslor som jag upplevde när jag såg henne. Övriga i rummet gick från att vara en del av den rörliga tavlan till att bli en del av väggen, kort och gott. Det var hon som var tavlan. Nu låg hon på knä på mattan, iklädd svarta tights. Hennes bak var vänd mot mig och hon såg på mig genom spegeln som var framför oss. Det var svårt att se henne i ansiktet utan att låta blickarna passera förbi hennes bak. Jag kom mig med att fundera på om hon kunde ha några trosor under, men slog snabbt bort den tanken. Jag hade uppenbarligen gjort bort mig tillräckligt.
“Du stirrade. På min… bak? Nog för att den är stor men du får mig att rodna.”
“Förlåt”, sa jag dumt.
“Det beror på varför du stirrade”, fortsatte hon kryptiskt.
“Jag tror faktiskt inte jag tänkte på att jag stirrade”, sa jag ärligt. “Gjorde jag det?”
“Så pass att jag funderade på om du försökte se om min gynekolog hade missat något.”
Nu rodnade jag på riktigt. Kunde inte hindra mig från att le.
“Oj. Då måste jag nog stirrat ordentligt då.”
“Ja. Jag tror minsann det. Frågan är varför.”
Hindrade en impuls att förklara att jag funderade på hur det skulle vara att stå bakom henne, utan kläder och se ned över våra förenade kroppar. Förbannade mig för att hela tiden tänka sådana tankar.
“Du har en bak som är väldigt angenäm att se på. Bland annat.”
“Bland annat?”
“Hela du är väldigt angenäm att se på.”
Nu log hon. Fortfarande stödd på armbågarna och vänd med baken mot mig.
“Säger du så till alla kvinnor här på gymmet?”
“Nej, du är den första”, erkände jag.
“Så jag har en… angenäm bak att se på?”
“Mycket.”
“Tack, antar jag?”
“Inget illa ment”, la jag till och kände mig dum.
“Det trodde jag inte. Men du var inte så diskret.”
Hon fortsatte med sin stretchövning, som om inget hänt, men stannade upp igen.
“Den är inte för bred då?”
Fortfarande inte riktigt med på noterna såg jag förvånat på henne. Kunde se mitt svettiga, förvånade ansikte i spegeln.
“Min bak alltså. För bred?”
“Verkligen inte”, sa jag och log. “Den ser perfekt ut från mitt håll.”
“Så bra då!”
Hon gav mig ett kryptiskt leende och fortsatte med sitt. Jag förvånades över hennes förmåga att gå in i sitt utan att ge minsta lilla tecken på att vi nyss pratat om hennes bakdel. Själv fortsatte jag titta på henne, innan jag insåg att jag inte kunde fortsätta med det. Inte om jag hade någon som helst heder i kroppen. Helt plötsligt blev det ännu svårare att inte stirra på kvinnan framför mig. Jag påbörjade ett fjärde set, väl medveten om att jag redan avverkat mina tre jag skulle göra på maskinen. Hon tog verkligen stretching på allvar, tänkte jag när jag pustade ut efter sista repetitionen. Nu kunde jag verkligen inte sitta kvar längre, pinsamheterna fick veta någon gräns.
“Tack för utsikten!” log jag och slog mig för pannan inombords. Snyggt! Orden hade trillat ut snabbare än hjärnan hade förmåga att hantera dom.
Föga skulle jag ana att jag just varit med om något som skulle ändra på mitt liv. Det skulle dröja innan vi sågs igen. Livet gick sin lilla lunk och jag tänkte inte så mycket på just henne. En stressig vardag var signaturmelodin i mitt liv, gymmet var mitt vattenhål. Det hände att jag funderade på vad som hänt med henne, om hon slutat träna eller om våra vägar bara inte korsades. Samtidigt kunde jag inte glömma hennes vackra ögon, kryptiska leende och inte minst fantastiska kropp – vars former hade varit grunden till en märklig konversation. Sent en höstkväll snubblade jag in på gymmet. Det var på en tid jag inte brukade träna. Det tog ett tag att varva ned efter träningen så jag undvek sena tider. Svårt att somna kostade mycket dagen därpå. Nu hade jag inget val, familjelivet lämnade inget annat val än att ta sig till gymmet sent. Om det nu skulle bli något träna av i över huvud taget. Borstade bort regnet från jackan och la skorna på hyllan. Musiken som annars alltid stod på verkade vara avstängd. Det var tyst. Gymmet hade öppet nästan dygnet runt, man kom och gick som man ville. Kanske var jag ensam? Gick igenom hallen och vidare mot omklädningsrummen. Hörde att någon sprang på ett av löpbanden på övervåningen. Inte ensam med andra ord. Kort därpå var jag långt in i min egen värld, som mest bestod i att överleva kampen mot de ondskefulla redskapen men kanske mest mot min egen kropp. Svetten lackade och musiken i mina hörlurar var det enda utifrån som min hjärna registrerade.
Då såg jag Henne. Som av en händelse satt jag precis i samma maskin som suttit i sist när vi sågs senast. Sin av en händelse kom hon gående mot mattan framför mig. Våra blickar möttes i speglarna framför mig. Hon log. Jag tror jag log också. Eller kanske rodnade jag mest?
“Hej!” sa jag lite för entusiastiskt.
“Nämen hej! Redo för lite utsikt?”
Nu rodnade jag definitivt. Vuxna karl som sitter och rodnar så. För främmande kvinnor. Suck.
“Jadå. Kör på du. Jag ska precis börja”, ljög jag. Det skulle bli många set i den här maskinen.
“Du verkar gilla den där maskinen. Speciellt när det finns bra utsikt?”
Så. Avslöjad. Jag ryckte på axlarna.
“Ja.”
Något annat fanns inte att säga. Hon flinade. Av någon orsak gillade jag hennes flin, trots att det var på min bekostnad. Det kunde jag bjuda på, kände jag. Om inte annat som tack för god utsikt. Vilken utsikt sedan! Om det var för att vi var helt ensamma, eller för att retas vet jag inte. Hade jag inte haft min egen dåliga kondition att tänka på hade min kropp tydligt visat omvärlden vad den tyckte om situationen. Nu fick den inte chansen. Blodet behövdes för att syresätta hela min kropp och inte bara delar av den. Jag kände att jag behövde säga något mer. Jag orkade ändå inte fler set nu.
“Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att du gillar att stretcha väldigt mycket.”
Hon såg upp och mötte min blick. Jag la till:
“Speciellt när det sitter nån i den här maskinen.”
Passningen kunde inte varit tydligare. Jag log, inombords svor jag över att jag satt och flirtade med henne. Vad höll jag på med?
“Kanske det”, sa hon och log ett av sina kryptiska leenden. “Kanske det.”
Magin bröts när ytterdörren öppnades och någon kom in i hallen. Jag reste mig och reste mig för att gå mot omklädningsrummet.
“Tack för utsikten!” hörde jag mig själv säga.
“Stretchar du aldrig?” replikerade hon snabbt.
“Eh… nej?”
“Det borde du.”
“Tycker du?”
Jag stannade upp. Ja, varför inte? Med bultande hjärta gick jag tillbaka och intog andra änden av stretchingdelen. Stretcha var jag kass på. Det måste varit rätt uppenbart. Jag stannade upp när jag hörde henne fnissa.
“Jag tror dig. Du stretchar aldrig. Du ser rätt… tafatt ut. Kallar du det där stretching?”
“Ehhh… ja?”
“Nej, nej”, skrattade hon. Jag rös av välbehag när hennes klingande skratt fyllde gymmet. “Det ser ut som du slagit dig och försöker trösta dig själv!”
Så illa är det väl ändå inte? Nog för att jag är rätt osmidig. Jag måste sett sårad ut för hon stannade upp i sitt skratt, la huvudet på sned och sa med retfull ton:
“Seså. Inte gjorde jag dig ledsen?”
“Mycket!” sa jag med spelat sårad röst.
“Äh. Gör som jag!”
Kort därpå fann jag mig själv i en stretchingsession från helvetet. Vet inte riktigt vad som var värst, det faktum att jag faktiskt var osmidig eller att jag nu på nära håll följde hennes rörelser. Den här gången krävdes det en ansträngning att inte låta allt visa utåt vad jag ansåg om henne och hennes former. Rent fysiskt.
“Du är verkligen osmidig”, fnissade hon när vi var klara.
“Sa ju det”, svarade jag buttert.
Den här gången behövde jag inte spela. Hon log ett avväpnande leende.
“Äsch. Om du bara fortsätter regelbundet så kommer du nog kunna röra på dig som en normal människa tids nog.”
“Tack för den!” muttrade jag.
“Nej men jag menar det! Jag tränar vid den här tiden, tre gånger i veckan.”
Nu såg jag ut som ett fån, det kände jag. Var det en invit? Jag nickade dumt och reste mig. Snubblade bort mot omklädningsrummet.
“Hörru”, hörde jag henne bakom mig. “Det är vuxna karlar som ska skrämma bort ensamma tjejer, inte tvärt om!”
“Retsticka!”
“Så ses vi i övermorgon?”
“Kanske.”
“Inget tack för utsikten idag?”
“Tack för utsikten!”
“Varsågod!”
Jag stängde dörren till omklädningsrummet. Sjönk ned på bänken. Vad fan höll jag på med? Gift och allt. Det var något med henne som var så avväpnande att jag helt slutade att tänka. Bara vara. Det resulterade i situationer jag inte var van vid. Inte var rustad för. Tog en lång och iskall dusch. Den natten hade jag verkligen svårt att sova och det berodde inte enbart på att kroppen var uppe i varv efter träningen. Faktum var att det inte alls berodde på det. Så slog det mig. Jag visste ju inte ens vad hon hette! Det enda jag såg när jag slöt ögonen var hennes ögon och leende. Samt synen av det svarta stretchtyget där det obarmhärtigt smet åt över de mjuka delar som fanns på den plats där hennes ben möttes. En vy jag fått ett par gånger när vi stretchat. En vy som fick mig att inse att det går at se hur en person är skapt rätt bra i sådana kläder. För att inte tala om det som fanns innanför hennes tröja. Tankarna brottades om uppmärksamheten i min skalle och jag svor för mig själv att aldrig mer gå dit sent. Ljudet av en sovande hustru bredvid mig fick mig att nyktra till.
Två dagar senare stod jag utanför gymmet igen. Klockan var mycket och jag kände mig som när man ska gå på högstadiedisko för första gången. Tog ett djupt andetag och gick in i gymmet. Den här gången spelades musik i gymmets musikanläggning. Det var några personer inne och tränade och till min besvikelse såg jag henne inte. Kände mig dum. Klart det inte varit en invit. Vad trodde jag? Funderade på att gå hem igen, besviken och skamsen. Nu var jag ju trots allt här, lika bra att köra ett pass. Sagt och gjort. Någonstans i mitten av passet hörde jag någon långt bort. Jag tog mig ur bubblan jag befann mig in och såg mig om. Där stod hon.
“Va?”
“Du kom!”
“Ja?”
“Kul!”
“Säg till när du vill… stretcha!”
“Eh… ok.”
Hon försvann och jag satt kvar. Kände mig barnsligt lycklig över att se henne. Skammen över känslorna rev i mig. Jag sparkade undan dom som om de vore damm som hamnade under mattan. Väl medveten om att det skulle komma fram tids nog. En stund senare satt jag likväl på mattan och såg hur hon tog plats framför mig.
“Redo?”
“Nej.”
“Bra, då kör vi!”
Vi höll på en stund. Det var svårt att inte stirra. Om jag inte vetat bättre, skulle jag trott att hon tog ut rörelserna lite överdrivet för att retas.
“Fin utsikt?” sa hon retsamt.
Jag mötte hennes blick i spegeln. Återigen hade jag glömt att det enkelt gick att se vad man gjorde i spegeln. Hon måste sett mitt stirrande där. Jag gav upp.
“Ja. Mycket.”
“Så bra!” sa hon och lät oförskämt förtjust.
“Du retas.”
“Lite.”
“Inte så lite.”
“Du behöver träna på att stretcha.”
“Kanske det.”
“Och att behärska dig lite. Så där kan du inte stirra på folk.”
“Jag stirrar INTE på folk så där!”
Hon flinade.
“Så det är bara mig du stirrar så på?”
“Ja” sa jag och insåg att fällan var gillrad och precis slagit igen.
“Trevligt”, sa hon och reste sig.
“Måste dra! Vi ses!”
Hennes tur att göra snabb sorti. Kom på min fundering natten efter vårt förra möte. Ropade efter henne:
“Du? Vad heter du?”
Hon stack ut huvudet genom dörren till tjejernas. Jag kände mig dummare än vanligt. Vi var inte ensamma på gymmet.
“Fundera på det du!”
Med de orden försvann hon in på damernas. Jag svor, först över mitt beteende och sedan över hennes retfulla sätt. Och, till sist, över det faktum att jag satt med en bula i byxorna i hörnet av mitt gym och trånade efter en främmande kvinna. Det visade sig att detta kom att bli en rutin. Oväntad men oförskämt välkommen under allt mörkare och kallare höstdagar. Tre gånger i veckan gick jag på gym, mer regelbundet än någonsin. Min fru och mina vänner imponerades över min målmedvetenhet och inte kunde jag säga den egentliga orsaken till min mycket höga träningsmoral. Att jag varje gång jag tränat satt en stund och stretchade med en vacker, främmande kvinna. Ibland sa vi inget, bara satt där och gjorde våra övningar. Ibland, oftast när vi var helt skälva, diskuterade vi. Om allt möjligt. Vi var så anonyma två människor kunde vara, samtidigt delade vi något. Något outtalat och ytterst intimt. Inte så mycket de förstulna blickar jag gav henne när jag trodde hon inte såg, inte så mycket när hon putade lite extra mycket under någon övning. Nej, det faktum att vi hade denna rutin till att börja med. Aldrig hade jag sett fram emot att träna så mycket. Så pass att min fru skämtade en dag.
“Har du en affär?”
“Va'”? sa jag och hoppades att jag inte såg lika skyldig ut som jag kände mig.
“Du är så oerhört motiverad att träna att jag nästan blir misstänksam”, sa hon och skrattade.
Jag log och försökte tänka på annat. Så en dag hände något. Min vän dök inte upp. Det var plötsligt som om någon stack hål på bubblan. När jag till sist insåg att hon inte skulle komma, slutade musiken spela. Det var ett gym jag befann mig i. Tomt och öde. Jag satt på mattan och gjorde övningarna, på ren rutin. Det kändes trist och onödigt. Inte ens bastun efteråt kändes bra. Gick hem i djupa tankar. Störd över att hon inte dök upp, men mer störd över min egen reaktion. Vad fan höll jag på med?
Inte gången därpå dök hon upp. När hon inte dykt upp på en hel vecka var jag sur på riktigt. Självklart inte på henne, utan mer på mig själv och hur dum jag låtit mig vara. Likväl bestämde jag mig för att fortsätta träna enligt den rutin jag fått upp. Varför inte? Träna var ju faktiskt jag var där för, och en rutin på det är bra. Jag tackade tyst min okända vän för att jag fått den rutinen. När nästan två veckor gått var jag nästan mig själv igen, det enda som var kvar, var en irritation över att jag inte visste vad hon hette. Det hade känts bättre på något vis. Nu var hon nästan ett spöke som passerat förbi mitt liv. Knappt verklig. Kanske var det lika bra, trots allt.
“Roya”.
Jag såg mig om. Förvirrat. Samtidigt hoppade mitt hjärta till. Jag kände igen rösten! Såg upp från maskinen jag satt i. Mötte hennes blick i spegeln där hon stod bakom mig.
“Va’?” sa jag förvånat.
“Du undrade vad jag heter. Jag heter Roya.”
“Åh.”
Det var tyst. Hon tittade forskande på mig. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. En del av mig skrev av lycka. Resten kände mest förvirring.
“Vackert namn”, sa jag till sist.
“Tack. Antar jag.”
“Jag menar det.”
“Tror dig.”
“Ska du inte fråga?”
“Fråga vad?”
“Vad jag heter?”
“Nej.”
Nu kände jag mig nästan lite sårad. Ville hon inte ens veta det?
“Martin”, sa hon och såg på mig med ett leende.
Nu tog mitt hjärta definitivt ett skutt. Hon visste vad jag hette! Jag höjde ena ögonbrynet.
“Jaså. Snokar du på främmande karlar månne?”
Hon snörpte på munnen.
“Inte mer än du fluktar på främmande kvinnor och klär av dom med blicken.”
“Inte behöver man klä av någon med blicken. Speciellt inte här. Dagens gymmode lämnar inte mycket åt fantasin.”
Nu rodnade hon, jag såg det! Det var mycket klädsamt på henne. Hon var helt enkelt bedårande vacker när hon rodnade. Jag förvånades över min egen muntliga kvickhet. Hon lockade fram det i mig insåg jag. Den där lekfulla, kvicktänkta personen jag kunde vara ibland. När jag mådde som bäst.
“Fast dig klär jag nog av med blicken, trots allt”, sa jag och kände hur smörigt det lät. Samtidigt menade jag det.
“Det har jag märkt. Varför tror du jag tycker så mycket om att sitta här och stretcha för?”
Nu var det definitivt min tur att rodna. Flirtade hon med mig? På riktigt? Jag funderade på om jag sagt det högt för hon svarade min tanke direkt:
“Jag flirtar med dig. Märker du inte det?”
“Jo.”
“Så?”
“Så vaddå?”
“Har jag nåt för det?”
“Ja. Och nej.”
“Jaså?”
Hon la huvudet lite på sned och jag kände att avgörandets ögonblick var inne. Ärlighet? Självklart!
“Ja. Det har du. Jag älskar att se på dig. Prata med dig. Och sitta och stretcha med dig. Kanske lite för mycket.”
Hon såg på mig. Såg allvarlig ut, men samtidigt oroveckande belåten. Sen brast hon ut i ett av de där leendena jag kommit att bli helt försvarslös mot. En stund senare satt vi och stretchade som om inget hänt. Något var emellertid annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på det. Hon verkade osäker på något sätt. Blicken flackade mer än vanligt. Istället för att hon kom på mig med att stirra på henne, kändes det som att det var tvärt om. Flera gånger vek hon undan blicken när jag mötte den. Ofta via spegeln. Den hade kommit att utgöra ett fönster mellan oss. Där kunde man kika utan att skämmas lika mycket. Det blev inte lika påfluget, på något sätt. Jag kunde inte låta bli att reta henne lite, på min egen bekostnad.
“Det är ju du som ska komma på mig med att stirra i smyg.”
Hon såg upp direkt på mig och rodnade.
“Jag vet!”
“Du var borta ett tag?”
Plötsligt stelnade hon till. Förändringen var total. Hon såg genast defensiv ut. Rädd. Det var nästan obehagligt och jag ångrade min kommentar utan att veta riktigt varför.
“Jag vill inte prata om det.”
“Okej.”
Nu var något definitivt annorlunda. Hon hoppade kort därpå upp, ett smidigt hopp, som en vig katt och lämnade mattan. Jag såg efter henne.
“Hej då?”
“Vi ses!”
Satt en lång stund och funderade. Undrade vad som hände. Vad som hänt. Något måste det vara. Lyckan av att hon återigen dykt upp i mitt liv blandades med fundersamhet. En gnagande oro, men också en insikt. En insikt som gjorde mig nästan helt sömnlös den natten. Hon betydde något för mig. Mer än bara en flirt. Det var något mer avgörande en så. Jag kände det. Jag visste det. Nästa gång vi sågs var allt nästan som “vanligt” igen. Hon var på sitt vanliga lekfulla humör och verkade nästan sätta en ära i att göra vissa övningar så utstuderade som möjligt. Jag hade mycket svårt att dölja min fysiska upphetsning. Jag fick möjlighet att njuta av hennes bara höfter, hennes blygd där stretchbyxorna skar in. Hennes byst som gungade återhållet i sport-BH’n under träningslinnet som hade vida öppningar. Svettpärlorna som rann ned runt hennes mun med de fylliga läpparna. Hon var erotiken förkroppsligad. Jag undrade om hon var medveten om det. Detta var bortom sexigt. Nästan vem som helst kan vara sexig om omständigheterna är de rätta. Det Roya visade var något helt annat.
“Aaaj!”
Hennes oväntade skrik fick mig att rycka till i min fundering. Hon tog sig för benet men fortsatte skrika.
“Vad har hänt?” frågade jag oroligt och studsade upp.
“Kramp tror jag”, kved hon.
Kan jag hjälpa dig? Hon satt upp och tog sig för låret.
“Håll emot!”
Hon satte foten mot mitt lår där jag stod på knä framför henne. Sedan tryckte hon. Jag höll på att ramla omkull men återfick balansen. Tog tag om hennes ben och hon grimaserade. Insåg att det var första gången vi rörde vid varandra. Slutligen började hon slappna av. Det verkade släppa. En tår rann ned på ena kinden. Det måste gjort ruskigt ont konstaterade jag. Hon såg på mig. Log och torkade bort tåren med armbågen. Andra handen hade hon kvar på låret. Inte långt från mina egna händer.
“Du kan släppa nu, om du vill.”
Jag såg ned på mina händer så vilade strax ovanför hennes knä.
“Jag vet inte om jag vill”, sa jag helt ärligt.
“Ha kvar dom då”, sa hon tyst.
Mina fingrar knådade hennes muskler genom det glatta tyget. Jag hade inte ens märkt att jag gjorde det.
“Det är viktigt att massera efteråt”, sa jag med grötig röst.
Nu flinade hon. Samtidigt såg hon ned på mina händer.
“Det var längre upp.”
Mina händer vandrade upp. Hon tog bort sina egna och lämnade plats. Jag försökte att inte låta när jag andades. Det var smärtsamt tyst i lokalen. Vi var ensamma, som så ofta. Nu satt jag med händerna mitt på Royas lår.
“Det var ännu längre upp”, sa hon lågmält.
Kunde jag ana ett darr på rösten? Mina händer flyttade sig lite längre upp. Jag sökte hennes blick. Hon stirrade på mina händer som sakta rörde sig över det svarta, blanka stretchmaterialet.
“Ännu längre upp, tror jag.”
Mina händer gled sakta upp en bit till. Masserade ovansidan av hennes lår med tummarna. Fingrarna var på sidorna, den ena handens fingrar på insidan, den andra på utsidan. Tummarna stötte nästan emot hennes höft. Värmen från hennes kropp var påtaglig. Speciellt för den hand som var på insidan av hennes lår. Bara någon decimeter från den plats jag sett och beundrat genom speglarna i flera månader. En av många platser jag beundrat på hennes vackra kropp.
“Lite… längre upp.”
Nu lät hon osäker. Dröjande. Mina händer vandrade upp sista biten. Ovansidan på pekfingret på den hand som vilade på insidan av hennes lår, stötte emot hennes blygd. Den kunde inte komma längre upp. När jag med knådande rörelser masserade hennes lår, gneds fingret mot hennes venusberg. Genom tyget. Inte mycket, men likväl låg min hand direkt mot hennes kön. Hon suckade tyst. En lång stund masserade jag hennes… lår. Då och då låg min hand så den även trycktes mot hennes venusberg. Hennes andhämtning var påtaglig. Jag noterade i ögonvrån hur hon var rosig om kinderna och halsen. Hennes ögon såg glansiga ut. Jag fokuserade på min egen andning och vi stirrade båda på mina händer, ovilliga att råka få ögonkontakt.
“Lite högre upp”, sa hon plötsligt, nu med betydligt mer beslutsamhet i rösten.
Det fanns inget högre upp. Jag ändrade position lite så jag kom närmre henne. Sedan vek jag handen som var på insidan så att den kupade hela hennes bulle. Tryckte den mot hennes kön. Hon stönade till. Jag fortsatte masserandet, men nu var det ingen muskel under mina fingrar. Det mjuka, lena under fingrarna strålade ut en hetta. Mina fingrar kunde känna konturerna av henne. Följa springan genom tyget. Handen masserade mjukt. När fingrarna fann den plats där de skulle glidit in om inte tyget satt i vägen stönade hon igen.
“Ja. Precis… där.”
Min hand masserade mjukt hennes kön. Runt, på och så gott det gick i. Jag kände värmen och vätan stråla ut under min hand. Hon andades snabbt nu. Tryckte sig rytmiskt mot min hand. Som jag ville låta handen glida innanför tyget! Jag ville inte riskera att bryta förtrollningen. Ökade takt och lät fingrarna jobba hårdare. Så bröt hon förtrollningen själv. Hon sköt sig ifrån mig, flämtandes. Hon var rödflammig om halsen och kinderna var rosiga. Jag trodde hon skulle avbryta det hela. Istället drog hon fram en låg pall och satte sig på, vänd mot spegeln. Hon vek isär benen. Såg upp på mig genom spegeln där jag stod bakom. Det var uppenbart vad jag själv tyckte om situationen. Jag hade rest ett tält i mina träningsbyxor.
“Kom! Du kommer åt bättre så här!”
Jag sjönk ned på knä bakom henne och hon tog mina armar och placerade dom runt sig. Händerna fann snabbt platsen de nyss varit på.
“Jahhh… där. Precis… där.”
Min hand kom åt mycket bättre så här och jag kunde lägga mer kraft och precision på mina rörelser. Dessutom hade jag via spegeln full insyn över min hands framfart mellan hennes ben. Mitt huvud var i jämnhöjd med hennes och hon la ena armen bakom min nacke och lutade sig mot mig. Hennes bröstkorg höjde sig upp och ned i ett snabbt tempo nu. Jag tog mod till mig. Jag hade chansen. Handen gled upp och följde hennes mage upp innanför tröjan. Hennes andning stannade upp och hon höll andan. Min hand stannade när den nådde undersidan av hennes sport-BH. Sedan vandrade den ned igen och nu såg jag mycket omsorgsfullt till att den gled ned innanför hennes byxor. Vem tränar utan trosor var det sista jag hann tänka när mina fingrar mötte vätan och värmen från hennes öppna springa. Hon stönade och tryckte sig mot min hand. Fingrarna fann snabbt sitt mål. De var uppenbarligen mycket välkomna in.
“Mhm… just… där!”
Jag kände hur hon tryckte sig mot mig, spände hela kroppen och så kom hon. Fingrarna som befann sig i henne upplevde en sensation jag inte trodde var möjlig. Det pulserade om dom. Det rann om dom. Hon kved och flämtade. Hon skakade. Höll mig hårt om nacken. Jag hade fångat upp henne med andra armen när hon spände sig och hade hennes ena bröst i ett fast grepp. En lång stund satt vi så här. Jag med handen vilandes mot hennes kön, ett par fingrar en bit in i henne. Den andra handen masserade jag hennes bröst genom tyget. Hon höll hårt om min nacke. Sedan möttes våra blickar. Den här gången stannade de. Vi såg på varandra en lång stund. Till sist bröt hon tystnaden.
“Tack.”
Flinet i mitt ansikte gick inte att ta miste på såg jag.
“Det är nog jag som ska tacka. Du får… gärna sträcka dig fler gånger.”
“Vem har sagt att jag sträckt mig?” flinade hon och knep om mitt finger.
Nu rodnade jag.
“Har du inga skrupler?”
“Nej”, svarade hon kort.
“Jag märker det.”
“Har du ingen heder i kroppen?” kontrade hon.
“Nej.”
“Jag märker det.”
Som av en händelse hördes dörren slå. Min hand försvann snabbt från den plats den befunnit sig. Ögonblicket därpå satt jag en bit från henne och försökte se ut som det regnade, när vi fick sällskap i lokalen. Roya hostade till, men när jag såg upp var det inte en hostattack. Hon försökte hålla sig för skratt. Hon tittade på mig och när jag såg ned mellan mina ben var det rätt tydligt som var komiskt. Tältet jag rest hade inte lagt sig. Så mycket för att se ut som det regnade. Vi stretchade en stund i tystnad medan den tredje personen satt en bit bort och tränade. Doften av Royas njutning satt kvar på min hand och fanns i mina näsborrar. Plötsligt studsade hon upp och försvann mot omklädningsrummet. Det var uppenbarligen över för denna gång.
Den natten låg jag sömnlös. Vad jag gjort var, enligt mina åtaganden, oförlåtligt. Vad värre var, jag ångrade det inte. Jag kom på mig själv med att ligga och återuppleva känslan från gymmet, snarare än att oroa mig över vad jag just gjort. En sak jag aldrig trott mig kunna vara kapabel att göra. Det hade bara hänt, men istället för att banna mig själv för att vara en dålig människa och make, kom jag på mig med att vara belåten över det som hänt. Oförskämt belåten. Det var med viss oro jag gick till gymmet nästa gång. Den sena timmen till trots var vi inte ensamma denna gång. Rutinen gick enligt det vanliga mönstret. Däremot låg det något i luften mellan oss nu. När dörren slog igen och vi insåg att vi var ensamma drog Roya fram pallen som hon suttit på sist. Såg på mig genom spegeln.
“Jag tror jag har sträckt mig igen.”
Hon vek isär benen. Min kropp lydde inte min hjärna och jag sjönk återigen ned bakom henne. Jag drog in doften från hennes hår. Lukten av henne fyllde mina lungor och bedövade mina sinnen på ett underbart sätt. Ena handen fann hennes bröst. Det var mer än en handfull och kändes underbart under mina fingrar.
“Inte där.”
“Mhm”, sa jag men slutade inte.
Andra handen fann snabbt sin plats mellan hennes ben. Kände direkt hettan från henne.
“Inte där.”
Handen letade sig in under tyget. In i henne. Hon var het, våt och hal.
“Där?”
“Mhm”, svarade hon kort.
Hon la sin hand på min nacke och tryckte sitt underliv mot min hand. Sakta, böljande rörelser mot min hand. På min hand. Hon bet sig i läppen och stönade. Jag hann inte hålla på länge innan hon ökade takten mot mina fingrar och till sist spände sig i en båge med ett tjut. Återigen fick jag uppleva hennes orgasm på mina fingrar. Det var helt otroligt! Hela hon pulserade, följde med i dyningarna. Jag kunde känna det! Höra det! Se det! Lukta det! En lång stund satt vi så, med min hand i och på henne.
“Tack.”
Jag log. Reste mig motvilligt och försökte släta till bulan i byxorna. Hon fnissade. En del av mig hoppades hon skulle ägna den mer uppmärksamhet än att bara fnissa åt den. En annan var glad att hon inte gjorde det. Den gräns vi passerat var illa nog. Jag förde handen mot näsan. Drog in doften av hennes upphetsning. Hon såg roat på mig.
“Du luktar gott”, sa jag.
Hon himlade med ögonen men sa inget. Satte ett finger i munnen.
“Du smakar gott med”, fortsatte jag.
“Du är knäpp.”
“Ja. Och du är ett litet kåtstycke.”
“Kåtstycke?!”
“Mhm”
“Kåt kanske, men inte fan ett stycke!”
Rösten var mild men bestämd.
“Nä, sant.”
“Jag är faktiskt en fin flicka.”
“Jag vet.”
“Som har problem med sträckningar.”
“Märker det.”
“Tur att du finns, som rådigt kan gripa in”
“Jepp.”
“Är du här i övermorgon med? Ifall jag skulle råka sträcka mig?”
“Absolut!”
“Bra!”
Så kom det sig att vår stretchningsrutin ändrades lite. Det började lida mot juletider. Var det fler än oss så blev vår stretchningsrutin mer diskret. Samtidigt satte vi en ära i att i smyg hetsa varandra. Med miner, små rörelser och blickar. Hon kunde till och med lyfta på tröjan och blotta sin mage och BH. Så fort vi blev ensamma tog en annan sorts stretching vid. Vi frångick inte rutinen nämnvärt. Det var alltid hon som fick massage. Och alltid med kläder på. Hon rörde mig bara i nacken och på huvudet. Jag fick inte komma innanför hennes tröja. Innanför hennes trosor var jag däremot, nästan varje gång. Mönstret bröts strax innan jul. Jag hade, mot all moral och etik jag någonsin stått för, förlikat mig med tanken på att jag regelbundet tillfredsställde en främmande kvinna med min hand. Hon var trots allt främmande. Jag visste vad hon hette men inget mer. När vi pratade var det om saker vi tyckte och tänkte. Aldrig om oss själva. Det var på något vis tabu. Jag visste att hon sett ringen på mitt finger.
Det var två dagar före julafton. Jag var lite senare än vanligt till gymmet vilket irriterade mig. Inte för att det nästan var natt och jag skulle bli osedvanligt trött på jobbet. Nej. Jag hade lärt mig att hantera de sena vardagskvällarna på gymmet, när jag ägnade mig åt systematiskt äktenskapsbrott efter träningspassen. Det som störde mig var det faktum att jag riskerade att missa vår lilla stund på mattan. Endast det. Till min stora besvikelse var hon inte ens där själv. Precis när jag skulle gå från gymmet kom hon in, med andan i halsen.
“Ska du gå? Utan att stretcha?” flämtade hon och slängde ner sin gymbag på golvet.
“Jag hade ingen att stretcha med. Det är så trist när man är själv”, sa jag och log.
“Det är lugnt. Nu är jag här. Ska vi skita i träningen och gå direkt på stretchingen?”
“Jag har faktiskt redan tränat.”
“Jag har JÄTTEONT. Tror det är en väldigt allvarlig sträckning idag”, sa hon allvarligt men sprack upp i ett spjuveraktigt leende.
“Får se vad vi kan göra åt saken då!”
Jag kände redan hur det började röra sig i byxorna vid tanken på vad som komma skulle. En kort stund satt vi på mattan och började våra övningar. Under tystnad körde vi vårt “program”. Vi sneglade på varandra då och då. Vi hade helt slutat med att smygtitta på varandra utan njöt ogenerat av varandras sällskap.
“Det är snart jul”, sa hon en stund senare.
“Ja. Ska du göra något speciellt?”
Det var med viss oro jag frågade. Det kunde tolkas som en personlig fråga. En sådan som vi medvetet undvikit hittills.
“Ska resa bort ett par veckor.”
“Skönt!”
“Ja. Jag tror det. Du då?”
“Hemma… med fam… iljen.”
Det sista sa jag tveksamt. Jag ville inte gärna dra in dom i diskussionen. Hon verkade hålla med för hon tystnade. Istället bytte hon fokus till något för stunden bra mer angenämt.
“Jag är VÄLDIGT öm idag. Tror jag behöver mycket massage.”
“Var är du öm då?” frågade jag men visste svaret, eller trodde mig veta i alla fall.
“Överallt faktiskt. Men mest här.”
Hon pekade på sitt venusberg. Sedan pekade hon på sina bröst, till min förvåning.
“Men också här. På båda. Runt båda.”
Detta var inte gängse rutin! Spänningen i det hela var påtaglig. Implikationerna av vad hon sa gjorde mig monumentalt upphetsad.
“Och här!”
Hon pekade på sin rumpa. Och sin hals. Och sin mun. Hon kunde inte bli tydligare än så. Samtidigt ville jag inte ge efter och kasta mig över henne. Istället fick jag henne att lägga sig på mage på mattan och satte mig gränsle över henne. Jag noterade förtjust hur samarbetsvillig hon var. Kort därpå gick jag loss med mina händer på hennes nacke, axlar och rygg. För första gången på länge utförde jag faktiskt något som påminde om riktig massage och inte utstuderad onani. Det var nästan som om hon blev frustrerad över det, samtidigt som hon spann som en katt under mina händer. Jag satt över hennes lår och när jag lutade mig fram hamnade mitt hårda stånd mot hennes bak. Hon tryckte upp baken mot mig. Snart var dessa rörelser mer av intresse än vad mina händer gjorde. Jag juckade mot hennes bak och hon mötte mig. Mina händer fann hennes skinkor och jag hörde ett belåtet stön när jag började knåda dom. Jävlar vad hon var vältränad. Återigen verkade hon vara tankeläsare.
“Jag dansar.”
“Märker det.”
“Tack!”
Jag klev av henne och hon rullade runt på rygg. Den blicken kände jag igen. Hon var upphetsad, mycket upphetsad!
“Framsidan med!”
Hon såg förväntansfull ut. Gränslade hennes lår och började med att låta händerna vandra längs hennes höfter. Sedan fortsatte de in under tröjan och nådde hennes BH. För första gången fick jag på känna hennes bröst under tröjan, ordentligt. De var underbara. Fasta, mjuka och kändes fantastiska i mina händer. Undrade om jag skulle våga ta mig in innanför BH’n. Jag ville det så innerligt! Hon bönhörde mig.
“Det är VÄLDIGT ömt där. Tror du kommer åt bättre innanför BH’n.”
“Mhm” hörde jag mig själv svara.
Det susade för öronen när jag tog tag i BH’n och med viss svårighet drog upp den så att hennes bröst befriades. De föll ut och i mina händer. Mjuk, len, varm hud. Mer än en handfull i mina hungriga nävar! Vilka bröst! Vilka gudabenådade kullar mina händer vilade på! Fingrarna fann snabbt hårda bröstvårtor och hon stönade av behandlingen.
“Ja. Just så!”
Det var länge sedan jag ägnat ett par bröst sådan uppmärksamhet. Mina händer upplevde sitt livs stund under hennes tröja. Hon blundade och gav sig hän åt sin njutning. Jag kunde inte hindra mig och lutade mig fram. Förde upp hennes tröja och sög in hennes ena bröst i munnen. Hon flämtade till, uppenbarligen inte beredd på mitt tilltag. Hon stelnade till.
“Vad gör du?”
“Masserar”, svarade jag med munnen full av bröst.
“Med munnen?”
“Mhm”
För ett kort ögonblick var jag rädd att jag, på något outtalat sätt, passerat fel gräns. Hennes roade svar lugnade mig direkt.
“Det verkar fungera… bra.”
“Mmm”
Faktum var att jag var i himmelriket. Eller åtminstone så som jag tänkte mig att det borde vara. Hennes bröst, hud och bröstvårtor var bedårande, helt underbara! Jag gled ned på sidan om henne för att komma åt bättre, samtidigt som en hand letade sig ned mot hennes skrev. Hon särade samarbetsvilligt på benen. Handen passerade direkt in under tyget och följde hennes venusbergs rundning ned mot platsen där hennes skåra öppnade sig. Hon stönade till. Med munnen fortfarande över hennes ena bröst sneglade jag ned över hennes mage och såg min hand försvinna innanför hennes byxor. Den mötte hennes väta och värme.
“Trodde du… glömt att jag… var öm där…” flämtade hon.
“Aldrig!” mumlade jag.
Detta var toppen av min förmåga. Att både ägna hennes bröst och sköte all uppmärksamhet samtidigt som jag inte skulle förgås av upphetsning själv. Hennes andning blev tyngre och snabbare. Mina fingrar gled lättare och lättare och blev våtare och våtare. Ljudet av vår andhämtning kompletterades med ljudet av mina fingrars framfart. Plötsligt och väldigt oväntat sköt hon sig ifrån mig. Hon flämtade och såg på mig. Hon hade något vilt i blicken. En eld jag inte sett innan brann i hennes uppsyn. Jag undrade om jag gjort något fel, men hann inte formulera frågan.
“Du måste också vara öm! Du är ju jättehård i din… muskel!”
Jag kände hennes hand på mitt skrev. Den klämde lite försiktigt på mig. Jag stönade till av beröringen. Det var första gången hon rörde vid mig på det sättet!
“Mycket öm.”
“Kanske… kan vi massera varandra?”
“Mmm. Bra… ide.”
“Lägg dig!”
Jag har aldrig lagt mig på rygg så snabbt. Hon gränslade mig och satte sig över mitt skrev. Tyngden av henne hamnade direkt på mitt bultande stånd. Jag suckade. Hon drog av sig tröjan och kort därpå BH’n framför mina ögon. Nu stirrade jag verkligen! Hon var magnifikt vacker där hon satt på mig. Brösten gungade till när hon drog av sig BH’n men stannade direkt upp. Hon såg på mig. Sen ryckte hon på axlarna och ställe sig över mig.
“Äh”, mumlade hon och drog ned sina byxor och trosor i en rörelse. Steg ur dom.
“Du är galen!”
“Ja.”
“Tänk om nån kommer!”
“Ja. Spännande va’?”
Jag svarade inte. Hon sjönk ned på mig och började försöka dra av mig byxorna. Nu gick det fort! Jag slutade fundera och följde bara med. Hjälpte henne av med mina kläder där jag låg. Det daskade till mot magen när jag blev av med byxorna. Hon fnissade. Tittade förtjust på den ådriga tingesten som låg och pulserade hotfullt på min mage. Sedan gränslade hon mig och la sig på mig. Jag stönade till när våra kroppar möttes. Hud mot hud. Värme. Hennes följsamma kropp mot min. Hennes bröst som trycktes ut mot min bringa. Det var helt ofattbart skönt! Jag kände hur mitt stånd låg mellan oss, hårt tryckt mot hennes blygd. Mina händer fann hennes skinkor. Hon började röra sig över mig. Vi stönade unisont. Det här var helt galet. Helt underbart! Vi låg nakna i ett gym och gned oss mot varandra. Sakta, rytmiskt. Kan inte minnas att jag någonsin varit så upphetsad. Det förbjudna, det galna, och inte minst det efterlängtade! Hon rörde sig snabbare och snabbare över mig och jag kände att jag skulle explodera i en orgasm snart, om hon fortsatte. Ironiskt nog slutade hon. Höjde sig upp så hennes bröst hängde över mig. Gungade till lite. Log mot mig.
“Tror det var längre in jag var öm.”
“Säker?”
“Mycket.”
Hon masade sig framåt lite. Mitt stånd befriades momentant och känslan av den förhållandevis kalla luften omkring det fick mig att flämta. Jag spände mig ofrivilligt och riktade på så vis den upp. Hon gled ned igen och nu mötte hårdhet väta. Vi flämtade till och hon stannade upp. Jag spände mig i hela kroppen och hon såg på mig. Jag på henne. Så fortsatte hon rörelsen. Våra kroppar förenades. Bit för bit. Värmen jag erfor fick mig att flämta. Hon slöt sig om mig, bit för bit. Hon var het, våt och trång. Jag kände hur jag pulserade i henne. Först när hon inte kom längre ned på mig stannade hon upp. Detta var kulmen på ett nästan halvårslångt förspel insåg jag.
“Där!” flämtade hon. “Precis där är jag öm.”
“Mhm” kved jag, och kände att detta kunde bli mitt livs mest intensiva ögonblick. Och kortaste sex. Om man räknade bort förspelet förstås. Jag var nära, så nära.
Hon började röra sig över mig. Små, försiktiga rörelser. Hon flämtade och stönade. Hennes bröst rörde sig över min bringa med hennes rörelser. Hon kramade och knep om mig. Min utlösning närmade sig med stormsteg. Det var omänskligt skönt. Jag började röra mig oroligt under henne. Möta hennes rörelser helt ofrivilligt. Det var som om kroppen sakta tog över kommandot.
“Nära nu…” varnade jag henne morrande.
Mitt förnuft talade och försökte förmå henne förstå att jag inte ville komma i henne. Min kropp däremot, var fast övertygad att göra det. Så långt in i henne det bara gick.
“Bara… lite… till”, flämtade hon och rörde sig mer målmedvetet över mig.
En svettpärla bröt fram ur hennes panna. Hon var obeskrivligt vacker där hon satt på mig.
“Snart…”, kved jag.
Min kropp kraftsamlade. Slutet på livet så som jag kände det var nära. Varje cell tog sats i mig.
“Lite… till…”
Nu rörde hon sig snabbare. Knipande, små rörelser. Roterande höfter. Hon bet sig i läppen. Kved.
“Lite… ” började hon men hann inte längre.
Hon lyfte underlivet så jag nästan halkade ur. Jag gjorde en ansats att dra mig ur helt och på så vis hindra en eventuell katastrof. Istället fångade hon snabbt upp mig, siktade in och tryckte sig sedan ned längs hela min längd. Pep till och började skaka. Då small det. Inte en hög smäll. Mer som ett dovt muller. Hela min värld rasade samman i ett ljusspel. Våra kroppar förde i dansen nu. Vi kunde bara försöka hålla taget och följa med. Det var svårt och underbart. Hon sjönk ihop på mig. En lång stund låg vi så. Till sist lyfte hon överkroppen lite och såg på mig. Hon såg allvarlig ut. Sen sprack hon upp i ett av sina bedårande leenden.
“God jul!”
“God jul?”
“Se det som min julklapp till dig.”
“Den bästa jag fått”, sa jag sanningsenligt.
“Samma här!”
Hon studerade mig. Jag kände hur hon knep om mig. Trots urladdningen var jag fortfarande hård. Jag tog ett fast grepp om hennes skinkor.
“Mer öm?” frågade jag hoppfullt.
“Jag…” började hon men ett stön ersatte meningen.
Sedan, utan någon som helst förvarning, stelnade hon till. Såg sig om. Studsade upp med ett tjut. Fortare än kvickt rafsade hon åt sig sina kläder och studsade iväg mot omklädningsrummet. Kvar låg jag på mattan, naken och förvånad. Bara sekunder senare kom hon ut ur omklädningsrummet, gav mig något som liknade en slängkyss och rusade iväg. Tystnaden var kompakt när dörren slog igen. Vad hade just hänt? Jag såg på mig själv och blev påmind om just det. Reste mig och såg pölen efter vår förening. Bredvid den hennes trosor. Jag höll upp dom. Spets. Lite genomskinliga. Som askungen som tappat sin glassko log jag för mig själv. Torkade upp spåren efter oss, duschade och begav mig hem. Full av känslor.
Om det jag nyss upplevt var himlen, var det som kom därefter definitivt helvetet. Det blev ingen jul och definitivt ingen jul med familjen. Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig hur mitt fortsatta liv skulle te sig, men det löste sig lite av sig självt. Min fru fann trosorna som jag utan att tänka på stoppat i en ficka. Vad som sedan följde var inget annat än en massaker av vårat förhållande och äktenskap. När andra ägnade sig åt att tänka goda tankar, umgås med nära och kära och göra sådant man förväntades göra juletid – ägnade vi oss åt att demontera vårat gemensamma liv. Det blev inte så mycket bråk som jag inbillat mig. Däremot mer gråt än jag orkade med. Mest led våra nästan vuxna barn. Förvisso stora nog att nästan flytta hemifrån, men offer för mitt dåliga beslut likväl. Det gick förvånansvärt enkelt att gå skilda vägar. Rent praktiskt. Mentalt var det ett helvete. För alla. Minns inte mycket av den julen. Det mesta ägnades åt flyttbestyr och en sammanbiten tillvaro. Det var ingen som ens frågade hur det skulle bli på julafton. Jag åkte ut till mina föräldrars stuga. Hon tog barnen och åkte till sitt. Ingen ville vara kvar i lägenheten. Jag fick inga fler paket den julen, än det jag fick från Roya. Nyåret skålade jag in med mig själv. Drycken var en slatt rökig whiskey jag hittat i ett skåp.
Det nya året fann jag mig själv sittandes i en hög med några flyttkartonger. Oroveckande få var dom. En säng, ett bord och några stolar. Det var mitt liv. Mitt hem. Jag funderade på vad jag skulle säga till Roya. Om jag nu träffade henne igen. Jag vet i ärlighetens namn inte vad som fick mig att gå till gymmet tre, fyra veckor senare. Nyfikenhet? Åtrå? Skam? Visste inte ens om hon skulle vara där. Hon skulle vara bortrest men nog borde hon vara tillbaka. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag förvänta mig? Vi var, trots allt, främlingar för varandra. Utan några löften eller förhoppningar oss i mellan.
Hon var inte där. Och inte gången därpå. Jag började misströsta. Hade det inte varit för att jag hade ett temporärt boende med några få tillhörigheter i, hade jag svurit på att jag drömt allt. Så, tredje gången, kom hon. Punktligt. Jag såg direkt att något var fel. Väldigt fel. Hon hade en blåtira. Och hennes ansikte såg trött och rödgråtet ut. Jag studsade upp, gick fram och gjorde en ansats att hålla om henne. Ta hennes händer. Hon ryggade tillbaka.
“Rör… mig inte”, sa hon tyst.
“Vad har hänt?!?”
“Allt”, sa hon uppgivet. “Kan vi gå någonstans?”
För första gången begav vi oss iväg tillsammans utanför gymmet. Hela mitt sinne skrev av oro. Vad hade hänt henne? Vad var fel? Det närmsta som stod till buds var den sunkiga pizzerian i närheten. Det var kallt och ingen av oss var klädda för att strosa i kylan. Vi slog oss ned i ett hörn, till ljudet av skränig musik i dåliga högtalare, lukten av flott och mat och skenet från en sportkanal på TV’n i hörnet. Jag såg på henne där hon satt mitt emot mig. Jag hade nog aldrig sett något så tragiskt och hjärtskärande i hela mitt liv.
“Berätta?” sa jag mjukt, samtidigt som jag mådde illa av oro inombords. Försökte se lugn ut ändå.
“Jag är gravid”, sa hon kort.
“Vem är pappan?” höll jag på att säga, men det skämtet hann jag lyckligtvis hejda innan det halkat ut.
Däremot verkade hon återigen läsa mina tankar.
“Det är du som är pappan. Tro mig.”
“Jag tror dig”, svarade jag tyst.
Hon sa inget på en lång stund. Sedan fick hon någon sorts beslutsamhet över sig.
“Du ska bli pappa.”
“Ska jag?”
“Jag behåller barnet.”
“Okej.”
Jag hörde hur dumt det lät, men vad fan kunde jag säga där och då? Det var knappast läge att argumentera med henne. Däremot var det jag just hört mer än jag kunde bearbeta. Resultatet blev att jag satt med gapande mun och var tyst.
“Säg nåt!” sa hon oroligt, till sist.
“Jag vet helt ärligt vad jag ska säga.”
“Bli glad! Bli arg! Bli ledsen! Bli nåt!”
Tårarna började rulla ned för hennes kinder. Jag tog hennes händer. Hon ryckte först till, skyggt, men lät mig hålla dom.
“Vad som än händer. Oavsett vad… så gör vi det här tillsammans. Okej?”
“Okej.”
Hon såg på mig och brast sen ut i en hjärtskärande gråtattack.
“Förlåt!” pep hon.
“Säg inte så!” sa jag och tänkte inte ens på att jag grät själv.
“Säg ALDRIG så!” fortsatte jag och försökte hålla om henne över bordet.
Vi satt en lång stund och grät tillsammans. Det fanns inga ord som kunde göra situationen och våra känslor rättvisa. Vi kände det båda. Till sist var jag tvungen att fråga.
“Men vad har hänt dig? Varför har du en blåtira?”
Jag möttes av ett söndergråtet ansikte. Hon torkade bort tårar och snor och såg på mig.
“Bli inte arg.”
“Självklart inte! Varför skulle jag bli det?”
Hon suckade. Verkade repa mod.
“Min familj är lite gammaldags av sig. Jag är deras lilla ögonsten. Hon himlade lite med ögonen men jag tolkade det som att det inte enbart var något negativt trots allt. Anledningen till att jag ibland fått så bråttom är att jag är rätt… hårt bevakad. Jag får inte riktigt träffa killar.”
Jag hindrade mig själv från att avbryta henne. Hon måste med marginal vara tillräckligt gammal för att bo hemifrån och rå om sitt eget liv. Med god marginal. Lät henne fortsätta sin berättelse.
“Den gången jag inte dök upp på ett tag hade min brorsa som skulle hämta mig, sett oss. Jag fick… stryk. Jag skämdes så för att du skulle se mig så.”
Jag kände hur det snörde ihop sig till en klump i magen. Mina egna bekymmer kändes plötsligt helt irrelevanta och små.
“Så du kan ju tänka dig vad de tyckte om att jag… blivit på smällen… med dig.”
“Är det din brorsa som gett dig blåtiran.”
“Ja.”
“För i helvete! Kom så…” började jag.
“Nej! Låt mig berätta klart! Och vad du än gör, gå inte till min familj! Sitt!”
Hennes röst lät så bestämd att jag inte ens funderade på saken. Jag sjönk ned på min stol igen. Tog hennes händer.
“Förlåt. Fortsätt!”
“Jag kände direkt att nåt hänt med min kropp. Bara så där. Så jag var inte alls förvånad när testet var positiv sen. Vi var…”
Hon snyftade till men stålsatte sig och fortsatte.
“…vi firade jul hela släkten. Det är svårt… att… att… undgå. Vara ifred. Inte märkas. Familjen runt.”
Orden stockade sig.
“När det blev känt blev det krig hemma. Min mamma lyckades rädda mig från resten av familjen. De ville… mig inte väl.”
“Men…” började jag, oförmögen att ta in det jag hörde.
“Jag har bott hos min kusin sen dess. Men nu kan jag inte det längre. De är rädda för att ha mig hos sig.”
“Så var bor du?”
Hon såg på mig med en olycklig min innan hon bröt ihop igen. Det behövdes inget svar. Jag förstod precis, samtidigt som jag inte kunde förstå något alls. Jag strök hennes hår. Till sist såg hon upp med panik i ansiktet.
“Vad ska jag göra?”
Det är märkligt. Ibland när man råkar ut för hemska eller omtumlande saker utgår man så lätt ifrån att man ska få panik. Bli rädd. Agera irrationellt. Kanske vissa gör det med. Själv insåg jag där och då att jag kände ett förvånansvärt lugn. Saker tedde sig plötsligt enkla. Givna.
“Äta”, sa jag kort.
“Äta?”
“Ja. Äta. Jag är hungrig. Vad vill du ha?”
“Inget.”
“När åt du sist?”
Hennes uteblivna svar fick mig att agera. Jag gick fram till herren vid kassan och gjorde en beställning. Stället må se rätt sunkigt ut men maten var god, det visste jag. När han sedan kom ut med vår mat en stund senare och serverade oss lutade han sig fram och viskade i mitt öra:
“Huset bjuder. Ta hand om henne.”
Jag la min hand på hans arm, han stannade upp. Log. Jag försökte formulera ordet tack, men förmådde mig inte säga det. Han nickade och log. Gick tillbaka till köket och kassan. Roya och jag åt under tystnad. Först petade hon bara på maten men hon måste upptäckt hur hungrig hon var. En stund senare hade hon ätit upp allt och undslapp en hög rap av Colan hon druckit. Hon slog händerna för munnen och fnissade till. Det var första gången jag såg henne le sen vi skiljts åt den där ödesdigra decembernatten.
“Tack”, log hon och tittade sedan sorgset på mig.
“Tacka inte mig, tacka honom”, sa jag och nickade mot kassan.
“Det ska jag. Men nu måste vi… prata.”
“Ja. Erkänn att lite mat gör det åtminstone LITE lättare.”
“Onekligen”, erkände hon.
Hon såg på mig. Allvaret i hennes ansikte var tillbaka.
“Hur ska du göra med din familj?”
“Tänk inte på det”, svarade jag. “Mer intressant är hur vi ska göra med dig.”
“Men… du är ju gift. Har barn?”
“Barnen har jag, men gift är jag inte längre.”
Jag höll upp handen där ringen lös med sin frånvaro. Den satt kvar, i form av ett märke. Men märket var inte av guld.
“Men?”
“Du är inte den enda som haft en tuff jul”, sa jag kort.
“Oh.”
Det var tyst en stund.
“Så vad händer nu?”
“Jag vet inte”, svarade jag ärligt. “Men oavsett vad hoppas jag… att vad som än händer, så gör vi det tillsammans. Om du vill?”
Det kändes lika självklart som det kändes lätt att säga. Jag bara hoppades att hon skulle hålla med.
“Vill du det?”
“Mer än något annat”, svarade jag och kände att jag verkligen menade det.
“Tack!”
“Snälla du. Sluta säg tack! Vi har saker att ta i tu med. Kom!”
Jag reste mig och sträckte ut handen. Hon tog den. Vi gick mot utgången. Mannen vid kassan log. Jag nickade. Roya lutade sig fram och sa något till honom. Han nickade och log. Det var kallt ute och vi gick med raska steg. Jag mer klarsynt än någonsin.
“Var ska vi?” huttrade Roya och försökte hålla jämna steg.
“Hem till mig.”
Hon stannade upp.
“Hem till mig. Jag bor själv numera”, fortsatte jag och la huvudet på sned och såg på henne. “Men inte så länge till, hoppas jag?” la jag till.
Hon såg på mig och gav mig en puss på kinden. Snön hade precis börjat falla. Jag drog henne till mig. Såg henne i ögonen innan vi blev ett. Det var vår första riktiga kyss. Utforskande. Hungrig. Trygghetstörstande. Bekräftande. Jag kände hur hon skakade och insåg att jag frös med. Tog hennes hand igen och vi småsprang mot min lägenhet. Huttrandes ramlade vi in i den lilla farstun. Det var en tvåa men den kändes som en etta med alla kartonger. Inte för de var många men de fick lägenheten att kännas mindre.
“Välkommen hem”, skämtade jag och slog ut med handen.
Hon gick runt och tittade på lägenheten. Det gick ganska fort. Jag hängde upp våra jackor på varsin galge och följde henne med blicken. Hon kom tillbaka. Log mot mig.
“Det blir nog bra. Den har ju ett stort badkar, bara en sån sak.”
Jag kunde inte hindra ett leende.
“Sugen på att prova?”
“Mhm”
“Vill du ha sällskap?”
“Meh! Självklart!”
Hon stötte mig i sidan. Kort därpå satt vi i ett hett bad. Jag med henne framför mig. Jag hade lyckats hitta några värmeljus i en låda som nu kastade ett flämtande litet sken över kaklet. Jag satt bara och höll om henne och kände hur jag njöt av att ha henne nära. Det kändes så främmande men ändå så otroligt naturligt. Hon var underbar att hålla om. Mjuk, len och härlig. Min hand vilade på hennes mage. Hon suckade.
“Så. Här inne finns vår bebis?”
“Mhm”
“Som vi ska behålla?”
“Ja.”
“Okej. Men då får jag bestämma vad den ska heta åtminstone!”
“Vaddå åtminstone?”
“Om du fick bestämma att vi skulle behålla den”, fortsatte jag utan att på något vis mena något illa med det.
Hon stelnade till. Vände sig och såg på mig med allvar i blicken.
“Så du hade valt annorlunda?”
Hennes röst var hård nu. Jag insåg att jag gjort bort mig. Tänkte efter innan jag svarade.
“Faktiskt inte.”
Hon mönstrade mig. Som för att syna om jag menade vad jag sa, om jag talade sanning.
“Jag menar det verkligen!” fyllde jag i.
“Jag tror dig. Men okej. Du får bestämma namn.”
“Vi tar en sak i taget”, sa jag och kramade om henne.
När vi var skrumpna och vattnet började bli kallt klev vi ur. Torkade varandra. Omsorgsfullt.
“Jag brukar sova i pyjamas”, sa hon och drog handuken om sig när vi stod framför den alldeles för smala sängen.
“Då får du vänja dig vid att sova naken nu då. Åtminstone i natt.”
Jag vek handuken och la den över en stol. Kröp ned i sängen och klappade på den.
“Eller vill du hellre sova på soffan?`”
“Men du har ju ingen soffa?”
“Nej, just det”, flinade jag.
Hon himlade med ögonen och lät handuken falla. Den lilla läslampan lyste upp hennes kropp och det var så vackert som en kvinna kan bli. Skuggan av hennes nakna kropp spelade på den kala, vita väggen när hon rörde sig. Hon hängde handuken över stolen och kröp ned bredvid mig. Borrade upp sig med ryggen mot mig. Drog min arm runt sig.
“Håll om mig.”
“Något annat är inte tal om”
Jag sträckte mig och släckte lampan. Hon tände den direkt.
“Måste vi ha släckt?”
“Nej?”
“Jag är mörkrädd.”
“Du har mig!”
“Men ändå. Snälla?”
“Okej.”
Om det var något som skulle hindra mig från att sova gott den natten var det inte ljus. Det var möjligtvis den trånga sängen. Troligast var dock att det största hindret skulle vara den fortfarande främmande men helt nakna kvinnan som låg i min famn.
“I morgon köper vi en bredare säng”, mumlade jag sömndrucket.
“Inte för min skull”, mumlade Roya tillbaka och gned sin bak mot mig.
Jag hindrade en impuls att försöka tränga in i henne. Jag var hård och hade varit det sen vi torkat oss. Det kändes bara inte lämpligt. Det fanns tillfällen och så fanns det tillfällen.
“Vill du inte?” undrade hon
“Jo.”
“Kom in i mig”, viskade hon.
“Jag vill ha dig i mig.”
Jag behövde inte många rörelser för att för andra gången känna sensationen av att tränga in i henne. Hon var våt och redo. Tog emot mig. Tryckte sig mot mig. Suckade.
“Så HÄR vill jag sova.”
“Mmmm.”
“Och du…”
“Ja?”
“Du får komma i mig. Det är inte som att jag… kan bli gravid. Igen.”
“Mmmm”
“Är det enda du kan säga?”
“Mmmm”
Faktum var att jag inte hade några ord för vad jag upplevde just då. Både fysiskt och emotionellt. Vi låg och halvsov, förenade både köttsligt och mentalt. Små rörelser då och då. Till sist flämtade jag till och kände hur jag kom. Hon rörde sig lite mer och kort därpå flämtade hon till och kom i en självande orgasm. Vi somnade så.
Jag vaknade av doften av mat. När jag kom ut i köket stod Roya och stekte ägg. Iklädd min t-shirt. Jag log. Omfamnade henne. Hon var nyduschad. Håret var fortfarande blött och hon luktade schampo. Mitt schampo.
“Det här var det enda jag hittade. Hoppas det duger?”
“Det luktar underbart”, svarade jag ärligt och tillsammans högg vi in.
“Vad jobbar du med?” undrade hon mellan två tuggor.
“Datorer.”
Hon nickade. Som om det var något hon gissat. Det var fredag och jag bestämde mig för att ta ledigt. Vi satt i köket och lärde känna varandra. Det var några första stapplande steg mot det okända. Vi tog dom åtminstone tillsammans. Tiden därpå var omtumlande. Omtumlande men fantastiskt. Roya ville inte alls att jag skulle göra mig till, som hon uttryckte det. Till sist gick hon med på att vi köpte en lite större säng åtminstone. Jag lyckades övertyga henne genom att påpeka att en stor säng inte bara var bra för att kunna sova i den. Då log hon och föreslog en så stor säng vi kunde få plats med.
“Om vi tycker att den inte räcker kan vi alltid göra det på gymmet igen.”
“Du gillade det va?”
“Du med!”
“Om!”
“Det var galet.”
“Och sexigt.”
Roya pluggade och det var mer därför att hennes utbildning var i samma stad som hon bott hemma. Praktiskt och ekonomiskt. Någon större inkomst hade hon inte, men det räckte för lite nya kläder. Jag stod för resten, till hennes förtret. Jag hade rätt skralt jag med, vilket jag inte ville erkänna. Skiljsmässan tog på mina redan obefintliga ekonomiska resurser. Tillsammans började vi bygga upp ett liv tillsammans. Bit för bit. Vi hade inte bråttom. För var dag som gick lärde vi känna varandra lite bättre. För var dag som gick växte hennes mage. Kanske var omständigheterna sådana att vi tydde oss till varandra, men jag kände att det här var en kvinna jag verkligen kände för. Mer än jag någonsin trott var möjligt.
Vi hade två problem. Det ena var praktiskt. Lägenheten var temporär och att hitta en lösning som fungerade åt oss båda var inte enkelt. Det andra problemet var resten av världen. Den såg inte med blida ögon på mitt val av ny partner. Om julen hade haft avsaknad av gräl, följde det med vintern mer av den varan än vad som skulle kändes lämpligt för en livstid. Inte mellan mig och Roya. Nej, mellan mig och mitt ex. Mellan mig och mina barn. Mellan mig och resten av min familj. Till och mina vänner ställde sig oförstående och dömande. Jag hade stoppat kuken i en främmande kvinna och vänt familjen ryggen. Svikaren. Idioten. Även oron över Royas familjs uttalade hat hängde över oss, även om de verkade lysa med sin frånvaro i våra liv. Min bästis kritik tystnade dock när han träffat Roya första gången.
“Helvete” sa han. “Vad du än gör, släpp henne inte. Jag förstår dig nu.”
Det var allt han sa om saken fortsättningsvis. Det var också han som visa kontakter lyckades fixa en tre åt oss. Inte i förstahand men med lite bättre förutsättningar att få bo kvar. Vi hjälptes åt alla tre med den rätt enkla flytten. Roya bestämde att vi skulle ha en barnkammare. Jag skrattade och föreslog kontor så vi kunde gejma. Den kvällen höll jag på att bli utan sex. Sex var annars vårt stora gemensamma intresse skulle det visa sig. När vi inte lärde känna varandra, planerade för framtiden så hade vi sex. Först lite prövande och mysigt, så där som nyförälskade. Sedan mer utstuderat och omfattande. Hon var omättlig, något hon förtjust erkände.
“Vet inte, men så här har jag aldrig känt tidigare. Kanske hormoner, eller så är det du.”
“Både och?”
“Säkert!”
För var dag blev hon rundare. För var dag blev hon vackrare. Något jag inte trott varit möjligt. Magen klädde henne. Hon blev lite fylligare hela hon och det klädde henne så otroligt väl. Jag älskade att ligga bakom henne, med handen om hennes runda mage. Oavsett om jag var i henne eller bara låg och höll om henne. När hon var i sjunde månaden sa jag det första gången. Jag blev själv förvånad över det. Kanske mest förvånad att jag inte sagt det tidigare. Det bara halkade ur mig.
“Jag älskar dig.”
Hon stannade upp och såg på mig. Hon stod och rörde i stekpannan. Vi hjälptes nästan alltid åt att laga mat, men just denna gång stekte hon ägg till frukost. Precis som den där första morgonen vi haft tillsammans. Den stora skillnaden var att hon var helt naken. Och att hennes mage nästan hindrade henne att nå fram till spisen. Hon hade kort efter att vi flyttat ihop upptäckt hur skönt det var att “gå naken hemma”. Det var det bästa jag hört någon, hört henne säga. När jag kom ut i köket och fann henne där på det viset fick jag en flashback till vår första morgon och orden bara kom.
“Det tog dig 7 månader”, log hon.
“Hur lång tid tror du det tar för dig?”, frågade jag oroligt.
Hon såg på mig. Stannade upp i stekandet. Flinade.
“Jag borde sagt det för över 12 sedan. Men då hade jag nog skrämt bort dig.”
Nu var det min tur att stanna upp. Det måste varit någon gång då hon förfört mig där på gymmet. Instiftat vår lilla lek med stretching innanför hennes byxor. Jag log och rodnade. Hon sköt stekpannan åt sidan och gick fram mot mig. Lutade sig fram så magen tog emot och pussade mig på munnen.
“Jag älskar dig.”
Den morgonen åt vi kall frukost. Det mesta av energin gick åt till att ha sex där och då i köket. Vi ägnade resten av dagen att inreda klart barnkammaren. Det blev jättefint. Roya hade propsat på tjejtema, trots att vi inte visste vad det skulle bli för sort. Hon var säker på att det var en flicka. Dessutom gillade hon färgerna. Och vad spelar det för roll, killar kan också gilla sådana färger, löd hennes motivering. Det skulle bli bra detta insåg jag!
Den kvällen dog jag. Den kvällen dog jag och föddes på nytt.
Det var sommar och underbart väder. En varm kväll. Jag begav mig till gymmet där allt startade. Roya följde inte längre med, det var lite jobbigt med magen tyckte hon. När jag var på väg hem såg jag blåljusen. Tänkte inte mycket på det, men när jag kom närmre vår port började oron dra i mig. Polisbilen stod framför den. Avspärrningarna hindrade mig från att gå in i porten. En polisman hindrade mig från att kliva över det blåvita bandet.
“Bor du här?”
“Ja. Vad har hänt?”
“En kvinna har blivit påkörd. Smitningsolycka.”
“Är det okej om jag går in?”
Oron hade växt till en klump. Jag kände hur paniken tilltog. Jag var tvunget att ta mig upp och se om Roya börjat med maten. Att hon var okej.
“Vilken lägenhet bor du i? Vad heter du?”
“Hur så?” undrade jag ilsket och kände paniken jobba sig ut i kroppen.
“Heter du Martin?”
“Varför… hur vet du?…” började jag.
Ett sus tilltog. Det var som om det slog lock för öronen.
“Jag måste… upp. Till min flickvän” började jag.
Polismannen tog tag i mig. Jag försökte slita mig. Med ett vrål lösgjorde jag mig och forcerade avspärrningen. Kastade mig upp för trappen och störtade in i lägenheten. Jag kände matos.
“Roya?!”
Det var tyst. Jag störtade in i köket. Tomt. En stekpanna stod på en platta som var avstängd. Köttbullar.
“Roya?!?” skrek jag.
Det var tyst. Ingen svarade. Locket för öronen tilltog. Jag kunde någonstans i bakgrunden ana polismannen. Sen blev det svart. Jag fanns inte längre.
Minns inte hur jag kom dit, nästan inte ens var jag befann mig. Det var vita rockar. Allvarliga miner. Ett väntrum. Jag fick inte träffa henne. Operation. Minns att jag kräktes. I en blomkruka. Till sist la en läkare handen på min axel. På något vis förstod jag direkt vad det betydde. Precis som den där dagen när Roya berättat att hon var gravid förvånades jag över hur en situation kan bringa omedelbar och definitiv närvaro i ens sinne. Med ens kom jag tillbaka, som en drunknande som kommit upp till ytan och tagit sitt första livgivande andetag. Jag såg på läkaren.
“Säg det”, sa jag kort.
“Situationen är komplicerad”, började läkaren.
Ilskan tilltog inom mig. Jag behärskade mig.
“Lever hon eller inte? Hur svårt kan det vara att svara på det?” sa jag lugnt.
Läkaren suckade. Det var inte hans bästa dag på jobbet, helt klart.
“Jag beklagar.”
Mörkret och det svarta kom tillbaka. Jag höll det stången. Kravlade mig fast vid det lilla vett jag hade kvar.
“Jag vill se henne.”
Läkaren skruvade på sig.
“Det är där det börjar bli… komplicerat.”
“Va?! Hur kan det vara komplicerat?”
“Hennes familj kom precis. De motsätter sig att du träffar henne.”
“Vad i..?”
Läkaren såg upp, desperationen lös i hans ögon. Bakom mig kom en polisman i uniform. Han nickade mot läkaren som gav mig en kräkframkallande sympatisk blick innan han vände på klacken.
“Martin? Sätt dig ned är du snäll.”
Polisen lät behärskat lugn. Jag hindrade en impuls att kasta mig efter läkaren och slita strupen av honom. Sjönk ned på en stol.
“Jag behöver ställa några frågor.”
“Självklart”, svarade jag monotont.
“Är du far till barnet?”
“Ja.”
Polisen suckade tyst.
“Det finns inget enkelt sätt att säga det här. Din flickvän… Roya… avled för 5 minuter sedan till följd av skadorna hon ådrog sig.”
Jag kände hur avgrunden under mig öppnade sig. Jag höll fortfarande kvar i kanten på den men var beredd att släppa.
“Det råder viss förvirring. Hennes familj verkar inte vilja kännas vid dig.”
“Nej. Vårt förhållande är… var inte… sanktionerat.”
Jag förundrades över mitt ordval.
“Det var de dåliga nyheterna”, sa polisen.
Nu förstod jag ingenting. Vad i denna mardröm kunde vara allt annat än dåliga? Polisen såg upp. Läkaren som jag nyss velat slita halsen av stod framför oss med ett bylte i handen. Jag reste mig automatiskt.
“Jag tänkte att du ville hålla i din dotter.”
Utan att förstå vad som hände tog jag emot det lilla byltet. Det sista jag hörde läkaren säga var något om att hon var oskadd. Lite för tidig, men helt oskadd.
Jag såg in i de bruna ögonen och dog. Dog och föddes på nytt. Där och då började livet, vad som hänt tidigare upphörde att existera. Livet var här och nu. Hon och jag.