Ute vräkte regnet ner. Ibland dånade det mot takpannorna och då sprutade det meterlånga strålar ur ändarna på stuprören, ibland var det ett mer stilla vårregn, som nu. Men den här våren måste gå till historien som den mest regniga som jag kunde minnas.
Det var i slutet av maj och jag skulle snart sluta nian. Efter sommarlovet skulle jag börja gymnasiet. Det kändes enormt stort och redan lite läskigt, läskigt och sorgligt. Sorgligt för att vår klass nu skulle splittras — men mest för att Veronica inte fanns längre…
Många, men inte alla skulle vidare till samma gymnasieskola men olika program. Det gav mig en sådan ångest som jag ofta fick av förändringar som var okända och svåra att överblicka. Inte för att klassen var särskilt sammansvetsad och inte för att jag hade någon speciell bästa kompis längre. Det var bara förändringen som skapade oro inom mig. Det gjorde det alltid nu för tiden.
Egentligen borde jag kanske vara glad. Mestadels var jag ändå ensam och mamma brukade säga att gymnasiet kunde skapa nya möjligheter och nya vänner, att ungdomar i vår ålder mognade väldigt mycket och att många nya från andra klasser skulle komma och kanske kunde jag hitta någon ny riktigt bra vän.
Jag hade haft en bästis. Veronica och jag hade varit oskiljaktiga sedan dagistiden. En dag under sommarlovet i åttan dog Veronica. Det var under en semester med hennes familj. De var utomlands och en dag när de badade skulle hon hoppa från ett hopptorn. Tydligen halkade hon uppe på plattformen på tiometersnivån i ett hopptorn som saknade räcken. Hon föll handlöst och slog huvudet i ett betongfundament.
Det tog evigheter för mig att hämta mig efter den chocken och det kändes fortfarande, trots att det snart var ett år sedan det hände, som om jag aldrig skulle bli glad igen. Ingenting var särskilt roligt sedan dess och förutom att gå till skolan och hem igen, satt jag mestadels här innanför mitt fönster i pojkrummet och kände ingen lust till någonting, knappt ens se ut genom fönstret. Där utanför pågick ändå bara livet som vanligt trots att ingenting var som vanligt längre.
När jag och Veronica kysstes för första gången gick vi i sjette klass och sedan den dagen visste jag att hon var mitt livs kärlek. Nu när hon var oåterkalleligen borta hade det växt som en fixidé i min hjärna, att det var hon och ingen annan för mig. Den känslan bara växte för varje dag, vecka och månad som gick sedan hon försvann. Nu när hon var borta skulle jag förbli ensam resten av livet. Jag skulle inte få, ville inte ha någon annan än Veronica.
De vuxna sa att jag hamnat i en kris, en depression och det stämde säkert, men vad hjälpte det mig? Psykologen på barn- och ungdomspsykiatrin sa att det skulle gå över men att det kunde ta lite tid. För mig kändes det som att det bara växte i samma takt som allt annat kändes mer och mer småttigt och meningslöst.
Det usla vädret passade min sinnesstämning alldeles perfekt. Ösregnet med kaskaderna av vatten ur stuprören, floderna längs vägarna, de överfulla brunnarna och folktomma gatorna fick mig att känna mig djupt melankolisk och ensam. Ändå hade det känts så mycket värre om solen skulle skina och världen lekte där utanför medan jag satt här och ruttnade inombords.
Det var då, i slutet av maj som allt hände. Det känns lite svårt att förklara och jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller om någon kommer tro mig. Jag som knappt själv vet vad som är verkligt i allt. Men innan jag försöker kanske du tycker allt samman är äckligt eller undrar om jag aldrig var rädd? Men nej, jag kände aldrig någon rädsla eller äckel och det gör jag fortfarande inte.
Det var något konstigt med henne, flickan utanför på gatan. Hon bara stod där barfota i regnet. Jag hade sett henne från mitt fönster flera dagar nu, kanske en vecka. Jag hade aldrig sett henne förut, plötsligt var hon bara där som från ingenstans.
Hon var alltid ensam. Ibland satt hon och gungade borta i lekparken eller satt med fötterna i sandlådan och bara tittade upp mot himlen. Eller som nu, stod mitt på gatan utanför mitt hus i ösregnet med armarna utsträckta, snurrade runt i cirklar eller sprang skrattande genom vattenpölarna.
Alltid ensam, alltid barfota och tunt klädd. Det var förvisso försommar och närmare 20° ute, men regnet vräkte ner och i alla fall jag skulle ha frusit om jag gick ut nu i shorts och T-shirt, men hon verkade vara helt obekymrad över vädret.
Och så var det det där med att hon alltid var ensam. Jag kunde inte påminna mig att jag sett henne med några andra. Hon såg ut att vara jämngammal med mig, kanske 15–16 år, så det var inte så konstigt att hon inte verkade ha några kompisar. Men det konstiga var väl att när andra barn syntes till ute på gatan eller i lekparken hade jag aldrig sett till henne. Så fort gatan blev öde så fanns hon ofta där. Det var alltid sena eftermiddagar, kvällar eller som nu, dagar med dåligt väder. Kanske gillade hon att vara ute när inga andra var det. Det kändes sorgligt på något vis.
Däremot såg hon inte ledsen ut. Tvärt om var hon alltid glad, sprang eller dansade i regnet och skrattade. Jag tänkte först att hon nog hade någon sorts intellektuell funktionsnedsättning. Ingen ”normal” människa var så där glad hela tiden och särskilt inte när det regnar.
Ändå var det kanske just därför jag spontant tyckte om henne från allra första början. Utan att känna henne, utan att ens sagt hej så kändes hon okomplicerad. Hon vinkade ofta åt mig och jag vinkade alltid tillbaka. Hon fick regn att plötsligt verka vackert och jag tyckte ju det också egentligen, men allra helst innanför fönstret hellre än utanför. Hon fick mig att längta efter att bli glad igen och det var en märklig känsla som jag inte känt en enda gång det senaste året. Det kändes som om något sprattlade i bröstet, som en liten fågel som försöker ta sig ur sin bur.
Nu var jag inte någon fönsterfluktare som satt här 24 timmar om dygnet som någon sysslolös pensionär. Jag satt här nu för att jag pluggade och för att regnet vräkte ner. Det smattrade mot fönsterbläcket. I min stereo sjöng Jakob Hellman något om att ”kom och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna”. Det var en så passande och glad sång om regn och kärlek så att man riktigt fick lust att hångla i regnet.
Det var också konstigt, jag kände henne inte, visste inte vart hon bodde eller om hon ens flyttat hit. Jag hade aldrig pratat med henne, inte ens sagt ett hej. Bara sett henne och vinkat åt henne genom fönstret. Ändå blev jag så där märkligt varm och glad och fick just den där lusten att blöta ner kläderna med henne — och hångla, när hade jag längtat efter det senast?
Hon hade långt, mörkt utsläppt hår som hon slängde med där hon virvlade runt där ute i regnet. Hon såg smal ut och så som den blöta T-shirten smet åt om hennes kropp kunde man tydligt se att hon inte hade något under. Också det var lite konstigt för en flicka i mellersta tonåren. Ungefär som någon av mina systrar när de gick runt här hemma eller ute på landet utan BH under T-shirten. Men ute på gatan och i lekparken, det var konstigt men vackert och sexigt. Det väckte något inom mig jag varit helt övertygad om för alltid var dött.
Nu möttes våra blickar igen och hon vinkade glatt till mig. Det hade blivit som en grej mellan oss de senaste dagarna. Hon stannade alltid på samma ställe, vi såg på varandra och vinkade. Hon stod mitt på vägen utanför mitt fönster. Bara några rabatter och ett staket skiljde oss åt. Jag hade de senaste dagarna spenderat allt mer tid vid skrivbordet framför fönstret, insåg att jag väntade på att hon skulle dyka upp och kände någon sorts konstig saknad när hon inte gjorde det.
Det såg ut som om hon ropade något. Jag såg hur munnen rörde sig men hörde ingenting genom det stängda fönstret, kanske att jag skulle komma ut? Jag ville gå ut och prata med henne. Inte just nu på grund av vädret men mest av allt för att det verkade cringe. Kanske borde jag försöka råka vara ute nästa gång det var fint väder och hoppas på att hon kom då också.
Jag reste mig för att öppna fönstret så att jag kunde höra vad hon ropade.
– Vad sa du?
– Kom ut! Det regnar, det är superhärligt!
– Man blir blöt!
– Kom, det är roligt!
Jag skrattade och det kändes skönt. Jo, hon var nog lite — vad brukar man säga — lite eljest. Det kändes skönt på något sätt. Jag var så otroligt trött på människor som spelade förstående och ville vara hänsynsfulla.
– Kom ut, snälla!
– Okej, vänta, jag kommer!
Jag drog igen fönstret och skulle just vända mig om för att springa ut till henne när jag anade något i ögonvrån och skrek till. En bil kom längs villagatan i vansinnigt hög fart rakt emot flickan där hon stod i en stor vattenpöl mitt på vägen. Jag blundade ett kort ögonblick och väntade på det dova ljudet när hon skulle bli påkörd. Åtminstone inbillade jag mig att det skulle vara ett dovt ljud så här på andra sidan treglasfönstret. En gastkramande skräck och oändlig sorg sköljde genom kroppen. Döden på film eller i böcker klarade jag inte längre. Det gav mig en dov ångest och nu när jag var övertygad om att jag bevittnade den i verkligheten drabbades jag av panik. En märklig känsla av att ännu en som rycktes ifrån mig alldeles för tidigt.
När jag inte hörde någon dov duns, inga skrikande bromsar eller tutande bilhorn öppnade jag ögonen igen. Bilen var borta och gatan var tom. Flickan var också borta! Vart hade hon tagit vägen?. Först såg jag henne inte. Jag sökte med blicken längs marken och häcken på andra sidan vägen där hon borde ligga om hon blivit påkörd, men såg ingenting. Eller hade hon hamnat på motorhuven, blivit bortsläpad och låg längre bort? Men jag hade ju inte hört någon duns.
Jag rusade ut i hallen. Jag stoppade i fötterna i ett par foppatofflor och rusade ut i regnet. Mitt på gatan blev jag stående. Precis här hade hon stått men nu var hon borta.
– Hallå! Ropade jag och såg mig om.
Jag gick längs häcken på andra sidan gatan för att se efter om hon låg där någonstans, men hon var spårlöst borta. Jag letade efter bromsspår men bilen hade inte ens försökt stanna och jag hade inte heller hört några skrikande däck. Bilen visste jag tillhörde en granne längre bort på gatan. Deras son hade precis fyllt 18 och tagit körkort. Hans sätt att framföra bilen på villagatorna bland lekande småbarn och fotgängare hade redan blivit ett samtalsämne i området. Nu hade han kanske kört ihjäl någon. Var det möjligen min ångest som gjorde att jag inte hört ljuden, som gjort att min hjärna kopplat bort och stängt ner som en skyddsmekanism mot intrycken?
– Hej! Letar du efter mig?
En ljus och glad, lite barnslig röst alldeles bakom mig fick mig att hoppa till och snurra runt. Där stod hon, bara någon meter ifrån mig, lika barfota och våt i håret som alldeles nyss. Värme, lycka och en enorm lättnad sköljde genom kroppen och jag fick en nästan oemotståndlig lust att slänga mig om halsen på henne.
– Jag — jag trodde — gjorde du dig illa? Du blev inte påkörd?
– Nejdå, jag klarade mig, det gör jag alltid, svarade hon med skratt i rösten.
– Han kör som en idiot. Jag ska fan polisanmäla honom.
– Ja han är verkligen farlig.
Hon log ett stort och varmt leende, samma leende som jag sett genom mitt fönster så många gånger nu. Jag blev alldeles varm och knäsvag. Det var något med hennes röst, ljus, barnslig, glad, kanske lite lillgammal men det var svårt att avgöra på det lilla jag hört henne säga.
– Bor du här?
– Ja, där borta. Vi är nyinflyttade.
Hon gjorde en ospecifik gest över axeln bort längs gatan. En bit bort fanns två hus som legat ute till försäljning en längre tid nu så jag antog att det var något av de husen.
– Jaha, jag bor där, svarade jag och pekade på mitt hus.
Försent insåg jag hur dumt det var och jag rodnade.
– Jag vet och det där är ditt rum. Kan jag inte få se det någon gång?
– Absolut, självklart.
– Bra, vi ses. Nu måste jag gå.
Flickan vände och småsprang bort längs gatan och vid nästa gathörn vände hon sig om och vinkade glatt leende innan hon försvann runt hörnet. Jag stod kvar en stund med en glad varm känsla i kroppen. Den där fågeln i bröstet fladdrade och kvittrade.
När jag kom in igen var jag dyblöt. Jag bytte tröja och gjorde en kopp kaffe som jag tog med mig in på rummet. Jag ångrade att jag varit så feg och mesig som inte bjudit in henne nu på en gång när hon själv frågade. Hur ofta händer det att en tjej ber att få komma in och hälsa på? Och jag mitt dumma pucko hade blivit totalt överrumplad och inte ens kommit mig för att bjuda in henne.
På mitt rum sköljde fantasierna genom kroppen till tonerna av Jakob Hellman igen. Jag blev hård av textraden och tanken på att ha henne under mig där ute i regnet på det våta gräset. Undrade så hur det skulle kännas att älska just så, under bar himmel. Jag fick ett litet skrattanfall när jag fick inre bilder av hur vi låg där nakna mitt på gräsmattan i det idylliska villaområdet i ösregn. Sedan forsade sperman ut över min hand och täcket. Jag önskade att jag vetat vad hon hette så att jag kunde viska hennes namn samtidigt så som jag skulle ha gjort där på gräsmattan eller i mörkret här i min säng, eller i hennes säng?
Dagen efter var jag i skolan och det kröp i hela kroppen av otålighet och längtan härifrån. Det var snart skolavslutning och sommarlov, så vi höll mest på med städning av våra skåp och lite aktiviteter som brännboll, men utomhusaktiviteten fick avbrytas på grund av ett nytt ösregn och åska. Mina tankar for genast till flickan på gatan utanför. Jag undrade om hon stod där och dansade i regnet utanför mitt fönster eller om hon höll sig inne i ovädret.
När skoldagen äntligen var slut cyklade jag hem direkt utan att stanna kvar eller dra benen efter mig. Jag blev besviken när jag fann gatan öde. Den var ofta det nu för tiden. Mamma sa att det var något generationsskifte, att alla småbarn som lekte här när vi var små nu var lika stora som jag, hade flyttat eller höll sig inne, precis som jag och att inga nya småbarnsfamiljer hade flyttat in ännu. Pappa som var mer cyniskt lagd sa att alla småbarnsföräldrar nu skilt sig och flyttat.
När jag ställt in min cykel i garaget och slängt skolväskan på min säng gick jag ut igen. Regnet hade avtagit och det duggade lätt, ett sådant där duggregn som kändes som när någon sprutar med en sådan där blomspruta i ansiktet, fint och lätt.
Jag gick mot lekparken. Jag blev lycklig när jag såg henne. Hon satt där på en av gungorna och gungade långsamt fram och tillbaka, petade lätt med ena foten i marken för att ge fart. Hon hade samma T-shirt och shorts på sig som igår och det långa mörka håret utsläppt. Jag noterade att hon fortfarande var barfota. Det såg skönt ut på något sätt. När vi var små gick vi alltid barfota, särskilt på landet. Sedan började mamma förmana oss att ha skor på oss för att inte råka trampa på glas eller liknande för att folk slängde så mycket konstiga saker på marken nu för tiden. Min bror fick en glasbit i foten en gång här i stan när vi gick barfota och det hade blivit ett herrans liv innan mamma fick ut den. Sedan dess var det totalförbud för barfota barnfötter.
Jag gick fram och satte mig på gungan bredvid henne.
– Hej. Jag såg dig komma hem. Vart har du varit? Frågade hon med samma ljusa glada röst och samma vackra leende som gjorde hennes ansikte ännu vackrare och fick ögonen att glittra.
– Jag har varit i skolan.
– Åh, i skolan, svarade hon lite drömmande.
– går inte du i skolan?
– Nej tyvärr.
Hon utvecklade det inte mera. Jag tyckte det lät konstigt men avstod från att fråga varför hon inte gick i skolan. Det gjorde väl alla?
– det är snart sommarlov, bara om några dagar.
– bra, då kan vi gunga eller göra andra roliga saker. Skulle du vilja det?
– Väldigt gärna, svarade jag och rodnade.
Jag trodde inte det var sant. Hon frågade mig om vi skulle göra saker och hon hade frågat om hon fick se mitt rum. För min del, med den vackra rösten, det fina leendet och de glittrande ögonen, det långa vackra mörka håret och t-shirten som smet åt kring hennes små fina bröst så hade hon lika gärna kunnat fråga om vi skulle spendera resten av livet tillsammans. Jag insåg att jag var hopplöst, galet kär, helt förlorad och jag kände henne inte ens.
– Vad heter du?
– Rakel.
– Jag heter John.
– Rakel och John, så fint, sa hon och skrattade.
– passar perfekt, svarade jag och log tillbaka.
– Ja det låter verkligen jättebra.
Jag sträckte fram handen för att hälsa. Hon gjorde en ansats att sträcka fram sin hand, men såg sedan ut att ångra sig och drog tillbaka handen igen. Jag skämdes lite, det var ganska gammalmodigt att ta i hand i vår ålder och dessutom i en lekpark. Kanske var det därför hon dragit undan handen igen.
Vi började göra fart på våra gungor, allt högre. Till en början sparkade vi med fötterna i marken, sedan gjorde vi ännu högre fart med benen och överkroppen. Flickan — Rakel rättade jag mig, tjöt lyckligt av farten och höjden.
– Woohoooo! Det kittlar i magen!
Först kände jag mig lite generad. Killar i min ålder satt inte på en gunga i en lekpark och skrek lyckligt. Men det kittlade verkligen i magen och det var inte bara gungans fart och rörelse som skapade den känslan. Jag satt här bredvid Rakel och konstigt nog kändes ingenting fel.
– vågar du hoppa? Ropade hon lyckligt.
– Är du galen! Inte i den här farten! Då bryter man benen av sig!
Våra gungor stod nästan rakt ut, så där så att de var på vippen att slå runt. Precis i det högsta läget framåt släppte Rakel taget. Jag skrek ofrivilligt till! Hennes kropp såg ut att sväva genom luften. Det såg långsamt och graciöst ut. Hon passerade över staketet runt gungorna ut över gräsmattan där hon landade smidig som en hind. Hon tog några springande steg för att få ner farten och sedan slängde hon sig på rygg i det våta gräset och sträckte armarna mot himlen.
– Woohooo! Kom då!
Jag bromsade upp farten ordentligt tills jag vågade hoppa. Ändå kände jag mig som en dinosaurie när jag kraschlandade och jag var tvungen att ta emot mig med händerna. Sedan hoppade jag över det lilla staketet och slängde mig på gräset på rygg bredvid henne.
– inte lika smidig som du, hur vågar du?
– Det såg jättefint ut!
– Fy vad du ljuger dåligt!
Jag skrattade åt hennes uppenbara lögn och tog tillfället i akt och rufsade lätt om i hennes hår. När jag skulle ta tillbaka handen rörde jag lätt vid hennes kind. Jag kunde inte rå för det. Rakel tystnade plötsligt och såg på mig.
– Oj, förlåt. Det var inte meningen, sa jag tyst och skämdes.
– Jag är bara inte van vid — att någon rör mig.
Trots den korta beröringen hann jag känna hennes hud. Mjuk och len men iskall.
– Fryser du inte? Du har ju knappt några kläder?
– ingen fara, jag fryser inte. Kom! Vi gör något mer!
Plötsligt var hon glad och sprallig igen och for upp och rusade bort mot karusellen som bestod av små cyklar som man kunde trampa runt runt på en liten bana. Jag skrattade, reste mig och följde efter.
Jag satte mig på en av de små cyklarna bakom henne. De var alldeles för små för oss. Mina ben fick knappt plats under handtaget som var format som ett cykelstyre. Vi trampade som galna. Karusellen snurrade allt fortare så att man var tvungen att luta sig inåt för att inte ramla av på grund av centrifugalkraften..
Jag såg vad hon förberedde och gjorde likadant. Samtidigt kastade vi oss åt sidan rakt ut i gräset och landade tätt intill varandra igen. Karusellen fortsatte snurra allt långsammare tills den slutligen stannade och det blev alldeles tyst.
– jag blir alldeles yr, flämtade jag.
– Visst är det roligt?
– Det var hundra år sedan jag satt på en sådan där grej, skrattade jag.
– Det var länge sedan för mig också men inte riktigt så länge.
Hon lät så tankfull och allvarlig en kort stund men så log hon så där vackert igen.
När jag låg på sidan och såg in i hennes ögon så slog det mig att klimatförändringarna inte var någonting jämfört med hennes ögon och leende. Om jag varit en glaciär nyss så var jag nu ett stort smält hav, alldeles fritt från is..
Plötsligt reste hon sig upp. Det kändes som om hon läst min tanke som jag just tänkt, att jag borde röra henne igen, säga att hon var fin eller kanske till och med kyssa henne. Det var det jag ville.
”Kom och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna”, sjöng Jakob Hellman i mitt huvud.
– Nu måste jag gå hem. Ses vi imorgon igen? Frågade hon och såg så där barnsligt förväntansfull och lycklig ut.
– Väldigt gärna Rakel.
– Kom till lekparken när du slutar i — skolan.
När hon sprang iväg på sina bara fötter låg jag kvar på rygg på gräsmattan och Jakob Hellman fortsatte sjunga inom mig,
”Det är väl vackert väder ovan molnen men regn där vi går”
Från positionen som jag låg i såg jag hennes smala, smidiga ben, rumpan och vågor sköljde genom mitt inre. Hon var så vansinnigt vacker. Till och med de bara fötterna som knappt såg ut att vidröra marken när hon sprang var vackra, små, nätta och somrigt smutsiga. Jag ville röra, smeka, kyssa, slicka dem, ta in tårna i munnen en efter en, kyssa och slicka mig upp längs de där benen och blöta ner kläderna. Det var något vackert även med blöta kläder och vått hår — och sommarsmutsiga fötter. Jakob Hellman fortsatte sjunga i mitt huvud;
”Det finns ingen vackrare än du
I din vanliga tröja och våta hår.”
Jag samlade ihop mig, reste mig och gick hem medan jag fortsatte nynna..
Nästa dag var skolan en ren plåga. Jag hade hela tiden tankarna på annat håll. Rakel, vart var hon och vad gjorde hon nu? Satt hon där hemma i lekparken och väntade? Vem var hon, denna mystiska, vackra och glada flicka? Hon kändes så glad och sprallig samtidigt som ibland något sorgset kom över henne. Då blev hennes röst tystare och mer fjär. Lika plötsligt var hon glad och ivrig igen.
– John, vi tänkte spela brännboll och dricka bärs på stranden ikväll. Häng på vet jag! Ropade Fredrik efter mig.
– Ledsen, en annan kväll! Jag är upptagen! Ropade jag över axeln.
Jag småsprang ut ur skolan och bort till cykelstället. Jag var andfådd trots att jag hade bra kondition och inte ens sprungit särskilt långt. Det var iver och längtan som fick mig att flämta. Det kändes som om jag inte skyndade mig hem skulle hon försvinna bort från mig lika plötsligt som hon dykt upp i mitt liv.
Jag stod böjd över cykeln, låset kärvade lite och jag svor högt men fick till slut upp det. När jag rätade på mig fick jag en chock. Mitt framför mig på andra sidan cykeln stod hon, leende, barfota i sina slitna shorts och T-shirt.
– Hej. Har du slutat nu?
– Är du här?
– Ja jag ville möta dig, tänkte att vi kanske kunde cykla? Blev du inte glad? Frågade hon med oro målad över ansiktet.
Jag sprack upp i universums största och antagligen fånigaste leende.
– Klart jag blir glad! Blev bara så förvånad att du hittade hit. Visst kan vi cykla.
Jag såg mig om för att se om hon hade någon egen cykel, men hon stod där tomhänt framför mig. Det gjorde mig ännu lyckligare.
– Jag kan skjutsa dig.
Jag tog ur cykeln ur cykelstället och ledde ut den på gång- och cykelbanan. Rakel hoppade upp på pakethållaren och samtidigt som Fredrik, Felix och de andra kom ut ur skolan susade vi bort längs cykelbanan.
– Woohooo!
Rakel ropade lyckligt. Jag tittade bakåt och såg att hon höll i sig i pakethållaren ibland och sträckte ut armarna och flaxade med dem som vingar ibland.
– Håll i dig så du inte ramlar av, förmanade jag oroligt.
– du kan hålla om min midja om det känns stadigare?
– Sen kanske, svarade hon med låg röst alldeles bakom min nacke.
Hennes ord, hennes närhet skapade skälvningar, vågor, fick huden att knottra sig och min lem att reagera.
– Är du hungrig? Vill du ha något att äta? Frågade jag när vi närmade oss byns pizzeria och gatukök.
– Nej tack men vi kan stanna om du är hungrig.
Jag bromsade in och vi hoppade av cykeln.
– Jag älskar att cykla, kvittrade hon.
– Visst är det underbart?
Jag ville svara att jag älskade att ha henne bakom mig, att jag gärna kunde cykla jorden runt bara hon satt där.
Inne på pizzerian beställde jag en Fanta och två kokta korvar. Vi slog oss ner vid ett hörnbord långt ner i lokalen.
– Är du säker på att du inte vill ha? Du kan få min ena, försökte jag truga när maten ställdes på bordet.
– Det är bra tack, svarade hon och log så där lite sorgset igen.
– Säkert?
– Ja!
För första gången hörde jag irritation i hennes röst. Jag var medveten om att jag tjatade lite, så där som jag själv hatar när andra gör.
– Förlåt, jag tjatar visst, svarade jag och log urskuldande.
– Ingen fara.
Hennes varma öppna leende och glittret i ögonen var tillbaka. Jag tröttnade aldrig på att se på henne, se in i, drunkna i de där bruna ögonen.
– Vi har samma färg på ögonen.
– Fast dina är mycket vackrare, svarade jag tyst och rodnade våldsamt.
Snabbt och fjäderlätt rörde hon vid min hand men drog snabbt undan sin hand igen. Samma kalla fingrar som ändå brände som eld mot min hud och i blodet och fick det att hetta skönt hela vägen från underlivet upp till örsnibbarna.
Anders och Mankan kom in genom entrén. De beställde mat vid disken och släntrade sedan bort till oss.
– Tjenare pojkar, sa jag till mina bästa vänner.
– Hej. Så här sitter du och mumsar. Läget? Frågade Magnus.
– Det är helt lugnt. Det här är Rakel, sa jag och nickade mot min nya väninna.
– Hej Rakel. Trevligt att träffas. Oj vad kall du är, du får be John värma dig, sa Anders när han tog Rakel i hand.
– Oh ja, det gör han hela tiden, svarade hon och mina vänner log förtjust.
– Kommer du ikväll?
– Nej inte ikväll tyvärr, upptagen, svarade jag och blinkade åt Rakel som blinkade tillbaka och log.
– Ändrar du dig är vi nere vid grillplatsen vid havsbadet. Bara att komma förbi och Rakel är givetvis också välkommen, sa Mankan.
– Det ska jag tänka på.
– Cool, vi ses.
Killarna återvände till disken och tog emot sin mat och gick mot dörren. Vi vinkade och ropade hej då till varandra och sedan var de försvunna.
När jag ätit upp maten lämnade vi pizzerian och cyklade tillbaka. Den här gången höll hon sina armar fjäderlätt runt min midja och lutade kinden mot min lätt svettiga rygg. Hon kändes behagligt sval mot min värme som uppstod av ansträngningen. Vi sa ingenting under vägen hem. Jag önskade att hon ville hålla hårdare om min midja, komma närmare…
När vi stannade utanför mitt hus blev vi lite tysta och förlägna en stund. Jag kämpade länge men tog sedan mod till mig.
– Vill du se mitt rum?
– Åh, gärna!
Rakel sken upp. Först såg det ut som om hon tänkt slå armarna om mig men ångrade sig i sista stund. Synd tänkte jag men vågade inte göra det istället. Det var något som höll mig tillbaka.
Hemma Hördes musik från min systers rum. Rakel såg mot den stängda dörren.
– Det är bara min syster Tess, hon är jättesnäll.
Vi gick ut i köket och jag drack ett glas vatten medan Rakel såg sig storögt omkring.
– Du vill inte ha vatten? Frågade jag trots att jag visste svaret.
– Nej tack, svarade hon utan minsta irritation.
Plötsligt öppnades Tess dörr och hon kom ut i köket med en stapel disk, några tallrikar och temuggar. När hon fick syn på Rakel var det som om hon stannade upp mitt i sina rörelser. Det såg inte helt naturligt ut men varade bara en kort sekund.
– Hej på er, sa hon och ställde ifrån sig disken på diskbänken och hon såg åter ut precis som vanligt.
– Tjena syrran. Städar du?
Tess nickade.
– Hej, vem är du, en klasskompis? Frågade hon.
– Jag heter Rakel, jag är bara kompis, svarade Rakel.
Tess flinade och blinkade retsamt åt mig och jag hoppades att hon inte skulle säga något skämmigt som vanligt.
– Okej, välkommen Rakel. Ha det så trevligt. Jag ska inte störa, jag ska iväg ändå, sa hon med den där retsamma systerrösten som jag hoppades att bara jag förstod.
– Tack så mycket, det ska vi ha. Du stör inte, svarade Rakel.
Min syster försvann tillbaka in på sitt rum igen och snart hördes ljudet av hårfönen.
– Kom, du ska få se mitt rum.
Jag ställde ifrån mig vattenglaset och gick före Rakel ut i hallen igen och öppnade min dörr.
– Vad fint du har.
Rakel satte sig på sängen och jag gick fram till stereon och tryckte igång skivan med Jakob Hellman igen, den som snurrat mer eller mindre konstant de senaste veckorna. Sedan satte jag mig bredvid henne på sängen. Vi pallade upp kuddar bakom ryggen och lutade oss mot väggen.
En lång stund satt vi tysta utan att säga något. Jag kämpade med mig själv. Jag ville så gärna, det var nu jag borde röra vid henne och kyssa henne. Hon satt så nära i min säng. Närmare än så här kanske det inte skulle bli igen om jag inte gjorde det nu. Jag sträckte ut handen och rörde vid hennes. Handen var mjuk och kall. Hon drog långsamt undan den men inte lika snabbt som förra gången.
Det hördes ljud utifrån hallen, det var någon som kom hem. Efter en stund knackade det på dörren och mamma öppnade.
– Hej, sitter ni här i mörkret? Har vi en ny bekantskap i huset? Frågade hon och log när hon noterade Rakel.
– Goddag, Rakel heter jag.
Mamma kom fram, Rakel reste sig och de tog i hand.
– Vad kall du är om händerna hjärtat. Fryser du?
– Det är ingen fara, det blir snart bättre igen, svarade Rakel och satte sig ner bredvid mig igen.
– Har du ätit något? frågade mamma.
– Jag är inte hungrig, jag tar något sen.
– Okej, jag går nog och hämtar pizza. Ska jag ta åt dig också?
– Ta en ost- och skinksallad utan isbergssallad, extra av allt annat istället som vanligt.
– Okej jag fixar. Vill du ha något att äta Rakel?
– Nej tack, det är bra.
– Okej, då ska jag lämna er ifred ungdomar.
Mamma gick ut ur rummet och stängde dörren och Jakob Hellman sjöng något om att vara ”avundsjuk på dig”. Det var tyst en lång stund. Rakel satt alldeles stilla och leendet var borta och hon såg så där sorgsen ut igen.
– Du märker det också, eller hur?
Hennes röst var tyst, knappt hörbar. Jag förstod vad hon menade, något jag nog valt att blunda för eller inte tro på. Jag nickade.
– Är du — är du…?
Rakel nickade sorgset.
– Ja.
Det blev tyst en lång stund medan insikten, det jag nog förstått men inte riktigt kunnat ta till mig långsamt blev ett faktum.
Jag visste att jag nu borde göra något, att stunden var kommen, att det annars närmade sig ett avgörande. Jag ville så det värkte men vågade inte.
– Jag ska gå.
Hon reste sig långsamt, blev stående en kort stund på golvet invid sängen och såg villrådig ut och började sedan gå mot dörren. Jag förbannade mig själv för att allt snart var alldeles försent.
Först förmådde jag inte röra mig ur fläcken. Jag liksom såg det som höll på att ske utan att kunna styra en enda muskel, som om jag befann mig i paralys. Bilder av mig ensam framför skrivbordet och den knasiga flickan som dansade där ute på gatan i regnet fladdrade för mitt inre, som om bilderna desperat försökte säga mig något.
Rakel försvann ut genom min dörr och jag hörde ytterdörren försiktigt gå igen där ute i hallen. Jag låg fortfarande som förlamad i min säng och kunde först inte röra mig.
Plötsligt reste jag mig och rusade efter, ut genom ytterdörren och ut på gatan. Utanför min tomt hade hon just svängt vänster och börjat gå bortåt.
– Rakel! vänta! Snälla! ropade jag och sprang ikapp henne.
Rakel stannade och vände sig om.
Jag gick långsamt fram mot henne. Jag hade just nu inte koll på någonting, vad som var verkligt eller fantasi. Jag visste vad jag måste göra men inte om jag skulle våga och hur det skulle kännas. Det enda jag var säker på var att jag ville att hon skulle stanna och att jag ville ha henne.
– Snälla gå inte, viskade jag.
Bara två steg skiljde oss åt nu och hennes glittrande bruna ögon var fastlåsta i mina.
– Men du vet ju…?
– Du är död, eller hur?
Rakel nickade sorgset.
– Jag bryr mig inte, bara du stannar.
Sorgen i hennes bleka ansikte ersattes långsamt av det där vackra, varma leendet som fick mina knän att vilja vika sig. Hon såg så där barnsligt lycklig ut, som om hon inte riktigt var normalbegåvad vilket på något sätt gjorde henne ännu finare.
Jag tog ett steg och så ett steg till, sedan kände jag hennes kropp mot min. Jag visste hur det skulle kännas och var mest fascinerad över att jag inte kände mig det minsta rädd. Hon var annorlunda men det fanns ingenting farligt i de där ögonen.
Långsamt rörde jag vid hennes hand, rörde mina händer upp längs hennes bara underarmar. Hon var så sagolikt mjuk och len — och så isande kall. Långsamt la jag armarna om henne, hon la armarna om mig. Hon kändes så isande kall men jag brann för oss båda. Sakta närmade sig min mun hennes. Skulle jag tycka det var konstigt eller äckligt? Hjärtat slog och mitt kön bultade hårt mellan våra kroppar.
Hennes läppar var kalla som is men så förunderligt mjuka. Tungan mellan hennes särade läppar var våt av hennes saliv och iskall mot min varma tunga. Jag tänkte att det kändes som om hon druckit kallt vatten eller haft isbitar från frysen i munnen.
Några blyga försiktiga kyssar, sedan allt längre, djupare och hetsigare. Mina händer rörde sig över hennes kropp, in under hennes kläder. Hon var så konstigt kall men så underbart mjuk. Mina händer for över hennes stjärt, upp över ryggen, fingrarna gled genom hennes silkeslena välkammade långa hår, handen mot hennes bakhuvud, tryckte henne närmare och hårdare. Ljuden av snabba, djupa andetag och våta hetsiga kyssar hördes och blandades med musiken. Jakob Hellman sjöng något om att ”jag såg stora havet idag, jag har glömt hur stort det var.”
Vi stod där länge och kysstes ute på gatan och jag hade alldeles glömt att vi var fullt synliga. Efter en stund särade vi på oss och tittade blygt på varandra.
– Nu är du också barfota, fnittrade Rakel med sin lite barnsliga röst.
Jag såg ner på mina fötter. Det var sant, jag hade glömt ta på mig skorna när jag sprang ut. Nu stod jag här och var alldeles genomvåt och smutsig om strumporna.
– Oj då, fnissade jag.
Jag böjde mig ner och tog av mig mina strumpor så att vi stod helt barfota båda två. Det kändes skönt på något sätt.
– Kom, vi går in igen?
Vi tog varandras hand och gick tillbaka in i huset och in på mitt rum igen. Mitt på golvet stannade vi och kysstes för andra gången. Jag backade mot sängen, la mig bakåt och drog Rakel över mig. Så späd och lätt. Hennes underliv hamnade perfekt mot mitt kön och vi gned oss mot varandra. Jag var så hjälplöst kåt. Fantasier och frågor sköljde inom mig i takt med min sperma som pulserade ut i kalsongerna i långa kramper innan jag hann hejda det.
Rakel låg stilla ovanpå mig med huvudet mot min axel och hennes kalla panna och näsa mot min kind och hals. Min hand strök henne över ryggen och fingrarna gled genom hennes långa hår medan den andra handens fingrar flätades samman med hennes. Hennes kalla kropp kändes märkligt behaglig, som om den svalkade min överhettade hud.
– Rakel, får jag fråga en sak?
Hon nickade.
– Är du verklig eller bara en fantasi i mitt huvud?
– Jag är verklig. Dina vänner, din syster och mamma såg mig, eller hur? Vi pratade med varandra.
– Jo men det kanske bara är något som händer i mitt huvud? Om du är verklig, nyp mig i så fall, sa jag och log och kysste henne på munnen.
Rakel nöp mig i armen.
– Aj som satan! Utbrast jag och skrattade.
– Jag kan göra annat också.
Hon fnissade och körde in hakan mellan axeln och halsen så att det kittlades och musklerna drog ihop sig av den svala sensationen.
– Men du försvinner inte? Säg att du inte försvinner, viskade jag med mina läppar tätt intill hennes.
– Jag försvinner inte.
Jag måste ha slumrat där med Rakel på min arm. När jag vaknade igen var sängen bredvid mig tom. Jag kände efter, det var stelt i mina kalsonger som klibbat fast sig mot huden och mina pubeshår.
Tyst började jag gråta. Jag visste att jag blivit sinnessjuk, att galenskapen brutit ut till slut och att jag inbillat mig allt. Det var inte heller någon liten vanlig vrickad fantasi, utan ganska genomvrickad. Jag antog att jag var mer illa däran psykiskt än vad man brukade antyda. Fantasin, för en sådan måste det ha varit, var så otroligt verklig. Eller om det var en dröm så minns jag fortfarande allt väldigt detaljerat. Drömmar brukade annars blekna alldeles för fort när man vaknade, men minnet av Rakel bleknade inte.
Jag reste mig från sängen, gick ut på badrummet och borstade tänderna. Inne på mitt rum igen klädde jag av mig för att gå och lägga mig. Konstigt nog såg det ut som om någon legat där bredvid mig på sängen och jag hissnade till när jag hittade ett långt mörkt hårstrå på huvudkudden. Jag fattade ingenting. Om allt bara var något som skapats i mitt kaotiska inre borde jag väl inte kunna hitta hårstrån på huvudkudden, såvida det inte också var en fantasi? Jag tog upp hårstråt och höll det i handen, lindade försiktigt upp det runt fingrarna. Fingrarna satt fast och när jag lindade upp det igen syntes små spår i huden. Jag luktade på det men det luktade inte något särskilt. Kanske var det alldeles för lite hår för att kunna avge någon lukt. Om det här var en fantasi så kändes den verkligen otäckt verklig.
Jag la försiktigt hårstråt på kudden bredvid mig igen och kröp ner i sängen, kände mig så varm och överhettad, saknade den där kylan, eller snarare svalkan eller kontrasten mellan varmt och kallt som ökade sensationen så otroligt mycket. Jag fick förlika mig med att jag hade en flickvän som bara fanns i min fantasi. Synd bara om hon verkligen var en fantasi. Det vore ändå mer normalt än om jag hade en död flickvän.
Jag vaknade av att det knackade på fönstret. Jag flög ur sängen och där ute i rabatten stod hon i regnet. Jag öppnade snabbt fönstret.
– Hej, vad gör du där?
– Får jag komma in?
Jag flyttade mig från fönstret och Rakel klättrade vigt in och jag drog igen fönstret efter henne. Sedan stod vi en kort stund och bara såg på varandra. Jag antog att min hjärna kortslöts för en sekund, men sedan kopplade den ihop igen och min kropp fylldes av lycka och längtan.
När våra läppar möttes kändes allt så verkligt igen.
– Vart har du varit? Du är alldeles blöt, sa jag och smekte över hennes våta T-shirt.
– Jag tänkte — jag tänkte först gå, lämna dig ifred. Sedan undrade jag om du kanske längtade lika mycket efter mig som jag efter dig?
– Lova att inte gå igen, viskade jag efter säkert tio kyssar. Jag har längtat så mycket, blev så förtvivlad när du var borta. Trodde jag drömt allt.
– Då ska jag inte göra det.
Långsamt drog jag den dyblöta tröjan över hennes huvud så att hon stod naken på överkroppen framför mig. Hon var så sanslöst vacker med sin späda kropp, bleka hy, de små toppiga brösten och det långa våta håret som föll ut över hennes nakna rygg..
– Fryser du inte?
– Nej, det vet du väl att jag inte kan?
Jo, visst visste jag det. Faktum hade sakta men säkert börjat fastna. Insikten förstärktes av hennes iskalla nakna hud mot min. Det skapade gåshud över hela kroppen. Både min lem och mina bröstvårtor styvnade av sensationen och längtan.
Vi tog de få stegen till min säng och jag la täcket över oss. Vi var nästan helt nakna, bara trosor och kalsonger skiljde oss åt men toppen av min lem stack ut ovanför linningen på mina kalsonger och rörde vid hennes svala hud. Så här nära hade jag bara varit en flicka tidigare, med Veronica, men vi hann aldrig komma längre än så här.
Vi kysstes långsamt, djupt och mjukt med ljudliga tungor och läppar. Jag huttrade till lite när min nakna hud mötte hennes kalla. Långsamt gled mina händer ner över hennes armar. Fingrarna fångade upp kanten på hennes trosor och jag började långsamt dra dem nedåt. Till slut var hon helt naken. Vi fortsatte kyssas medan min ena hand smekte över framsidan av hennes lår, in mot skötet och över venusbullen. Den var kall, helt slät och otroligt mjuk. Jag kunde känna med fingrarna där hennes springa började. Där var det vått och öppet.
Rakels kalla mjuka händer fick min hud att knottras när hon långsamt började dra ner mina boxershorts. Min svullna lem pekade snett uppåt och vidrörde hennes mage. Sensationen av varmt mot kallt fick den att rycka okontrollerat och växa ännu mer.
Vi pressade oss mot varandra. Bara vetskapen att min lem bara var några centimeter från hennes sköte höll på att göra mig galen. Det var så länge sedan jag och Veronica började våra första trevande försök mot debuten. Hennes kalla hud mot min heta lem sände skälvningar av upphetsning genom hela kroppen.
– Vill du? Viskade jag tyst mot hennes läppar.
– Mmmm väldigt gärna.
– Kan vi, som vanligt?
– Visst kan vi det, om du vill? Jag har aldrig, fick aldrig uppleva det.
– Inte jag heller, det är första gången.
Jag såg på henne att hon blev glad. Om det var för att jag ville, för att det var första gången även för mig eller både och visste jag inte.
Rakel la sig på rygg och drog mig närmare. Min lem bultade och ryckte mot hennes svala lår och jag var nervös. Långsamt la jag mig mellan hennes ben, höll min svullna lem i handen och letade efter henne. Det kändes ovant och jag visste inte riktigt hur man skulle göra, men plötsligt låste sig mitt ollon i hennes våta öppning.
Jag släppte min lem och flyttade upp armen för att stödja mig. Rakels höfter rörde sig uppåt, mina pressade emot, som om våra kroppar visste precis hur det skulle gå till. Långsamt gled jag in i henne. Jag hörde på hennes andetag, kände det i hennes händer och såg det i hennes ögon när hon tog emot mig.
Efteråt låg vi tysta och förlägna. Jag var samtidigt så otroligt fascinerad, jag hade äntligen gjort det, varit med en flicka för allra första gången. Om jag föreställt mig det här som något överjordiskt underbart så överträffades fantasin av den verkliga känslan med råge. Samtidigt var allt så himla galet. Jag hade gjort det men kanske inte riktigt med den flicka jag trodde. Den svala handen, den svala huden som liksom brände mot min hud och det kalla våta som nyss omslutit mig, det var inte normalt.
Rakel höll i min hand och våra fingrar var sammanflätade. Våra händer vilade precis under hennes små runda bröst och jag kunde känna hur hennes bröstkorg hävde sig upp och ner, häftigare och ryckigt först, men lugnare och jämnare nu. Jag vände mig mot henne, begravde näsan i hennes hårsvall och lät mina läppar nudda hennes öra.
– Åh, jag ryser, fnittrade hon.
– Hur känns det för dig, när jag är inuti dig liksom? Frågade jag tyst.
– Det känns varmt, lent, hårt och otroligt skönt.
– Hur känns värmen i dig?
– Hmm som när man har en sån där varm och skön varm gelépåse över magen som man kan ha om man har mycket ont av sin menstruation — ja fast inuti då förstås.
– är det inte obehagligt?
– Åh nej, det är sååå skönt. Och hur kändes det för dig? Det måste ha varit obehagligt?
– Nej Rakel, det var underbart. Du är sval inuti, du vet att jag känner det. Du var så våt och vi passade så bra ihop, eller hur?
Rakel nickade men sa ingenting.
– Jag antar att kontrasten gjorde det extra skönt. Jag har läst i en novell att en tjej kan ha en isbit i munnen när hon… ja du vet, fortsatte jag och rodnade lite.
Rakel fnissade tyst så att hennes mage guppade upp och ner.
Vi låg tysta en lång stund, så länge så att jag nästan trodde hon somnat. Kunde hon somna?
– Stannar du kvar hos mig inatt? Viskade jag och höll hårt om henne.
– Ja, men så här kan vi nog inte ligga, då kommer du frysa inatt.
Jag insåg att hon hade rätt. När vi kysstes och älskade var det annorlunda, men nu när vi skulle sova behövde min kropp sin vanliga kroppsvärme.
Rakel sträckte sig efter överkastet som låg hopskrynklat vid fotändan på min säng och drog det över sig.
– Men får jag hålla dig i handen i alla fall när vi sover, så att jag känner att du är här? Viskade jag.
Hon fnissade och vi kröp så nära varandra vi kunde trots täcke och överkast mellan oss. Sedan flätades våra fingrar ihop under hennes överkast.
– Du får ha handen var du vill, precis var du vill, viskade hon tvetydigt. Tänk att jag ändå fick uppleva det här, fortsatte hon tyst, mest som för sig själv.
Stora känslor och många frågor flög som fjärilar inom mig och en stor bubbla av lycka fyllde min mage. Hennes hand höll i min och de svala fingrarna strök över min handrygg hela vägen in i sömnens dimmor.
Skolavslutningen kom och gick och det blev sommarlov. Jag fick veta att jag kom in på den linje jag önskade, treårig ekonomisk linje och jag gladdes extra mycket över att mina bästa vänner Kom in på samma linje.
Den sommaren kände jag mig lycklig med Rakel vid min sida. Vi cyklade, grillade med mina vänner på stranden eller låg hemma i sängen och lyssnade på musik och gjorde sådant som nyförälskade tonåringar gärna gör när de utforskar kärlekens nöjen. Vi älskade ofta, vi kunde inte få nog av varandra.
En dag i juli cyklade vi ner till stranden för att bada. Det var vackert väder men ändå ganska folktomt då de flesta nog var på semester. Några enstaka familjer hölls en bra bit bort medan vi hittade en avskild plats vid en en liten sandstrand som omgavs av en klippformation. Det blev nästan som en egen liten lagun.
Vi badade länge, kramades och kysstes i vattnet. Stående med vatten upp till magen drog jag ner mina badbyxor och Rakel hoppade upp, slog benen om min midja och så älskade vi en lång stund stående i vattnet. Innan jag hann komma, slängde hon sig bakåt och simmade in mot land. Hon kunde stanna under vattnet till synes hur länge som helst. Först blev jag orolig innan jag kom ihåg varför.
Uppe på stranden låg vi på vår filt. Min lust hade inte stillats. Min hand letade sig innanför hennes T-shirt som hon dragit på sig, kupades om de välformade små brösten. Kalla men styva bröstvårtor tryckte mot min handflata och jag nöp lätt.
Rakel började kyssas ner över halsen och ner över bröstet och hennes kalla läppar mötte min brännheta hud, fick mina bröstvårtor att göra uppror när hennes läppar nöt lätt. Det kalla fick huden att knottras av lika delar välbehag och kylan. Det ökade sensationen i min känsliga hud tusenfalt, kontrasten mellan det iskalla och kokheta mellan oss.
Rakel tvekade nere vid mina badbyxor.
– Ja, ja, snälla, viskade jag och fumlade med knuten som höll dem på plats.
Mina händer hjälpte till att föra ner badbyxorna över höfterna allt medan de iskalla mjuka läpparna, den iskalla, våta och mjuka tungan följde efter.
Till slut låg jag helt blottad för henne. Mitt kön ryckte och pulserade och jag kämpade för att inte komma av blotta tanken på hur det skulle kännas första gången en flicka tog mig i munnen. Sedan slöts hennes kalla hand runt min heta lem. Hon öppnade munnen och sänkte sig långsamt och ovant ner.
Jag blundade och lutade huvudet bakåt. Hennes mun han glida ner längs hela min lem, så djupt hon kunde ta mig, då gick det för mig. Mina händer for mellan hennes hår, över hennes axlar, sökte hennes små toppiga bröst under T-shirten. Hennes kalla hand smekte och knådade min varma pung när hennes mun tog emot min varma heta kärleksvätska.
Efteråt låg hon på min arm med läpparna mot min hals. De kalla läpparna kändes som om de brände mot min varma hud. Det var en mycket märklig känsla, men jag hade aldrig varit lyckligare.
– Du smakar gott, fnissade hon. Gott och varmt.
– Jag vill känna hur du smakar också, viskade jag med åtrån åter pulserande i blodet.
– Tänk om jag smakar äckligt, fnissade hon.
Samtidigt som jag drog upp hennes tröja och började kyssa mig ner över brösten och magen flämtade hon till och började andas häftigare. Hennes händer vilade tafatt mot min rygg, som om de inte kunde bestämma sig för om de skulle hindra mig eller skynda på nedåt.
Hon hjälpte till att dra ner underdelen till baddräkten. Sedan smakade jag en flicka för allra första gången. Trevande och osäker på hur jag skulle göra men hennes andetag och rörelser i höfterna sa på något sätt när jag gjorde rätt. När det gick för henne trodde jag att hela stranden skulle höra oss, det var skämmigt men väldigt fint.
–Du smakade jättegott, viskade jag när vi åter höll om varandra.
Smaken och doften hade verkligen gjort mig galen av åtrå och känslan av att tillfredsställa en annan människas innersta begär och behov skulle jag aldrig tröttna på från den dagen.
Min syster stod i köket när jag kom ut från mitt rum med några tekoppar och fat.
– Jasså du har samlat på dig som vanligt och passar på nu när mamma inte är hemma va?
– Exakt, lite diskret så har det aldrig hänt.
Jag plockade in disken i maskinen och sköt igen luckan.
– Är hon här? Frågade min syster med lite tystare röst.
– Ja visst.
– Hon ser så lättklädd ut. Har hon inga andra kläder?
– Nä men det spelar ju heller ingen roll, hon är ju…
– Nej så klart, men jag tänkte att det ser konstigt ut om hon går runt i samma T-shirt och shorts och barfota oavsett väder och snart kommer hösten och vintern.
Det hade jag inte tänkt på.
– Jag får kanske köpa något åt henne, funderade jag högt.
– Vänta, jag har säkert en del kläder.
– Ja det borde du ha, så mycket kläder som du samlat på dig.
Min syster släppte vad hon hade för händerna och skyndade in i sitt rum. Efter en stund kom hon tillbaka med en hög kläder i famnen. Jag gick före henne in i mitt rum. Rakel låg på sängen och bläddrade i en bok.
– Rakel, jag har plockat ihop lite kläder åt dig om du vill ha?
Min syster la högen på sängen bredvid henne. Rakel la ifrån sig boken och sken upp i sitt varma lyckliga leende när hon fick syn på kläderna.
– Är de till mig?
– Ja om du vill? Tänkte att du kanske ville kunna sätta på dig något mer när det är kallt ute. Inte för att — alltså ja, jag bara tänkte…
Rakel satte sig upp i sängen och började genast plocka bland kläderna. Där fanns både flera T-shirtar, långärmade tröjor och mjukisbyxor. Längst ner låg några kjolar och två klänningar.
– Jag har också lite underkläder och några BH:ar som jag inte kan ha längre.
– Åh vad fint, väldigt gärna!
Min syster försvann in till sitt rum igen och kom tillbaka efter en stund med några par trosor och två BH:ar.
– Vi kan köpa nya om du inte vill ärva mina underkläder? Det kanske inte är så fräscht?
– Det gör verkligen ingenting.
Oblygt tog Rakel av sig sin T-shirt och trosorna och tog nya trosor och en ny tröja från högen, ångrade sig när hon tog i klänningen.
– Ja prova den, du kommer bli jättefin, sa jag.
Jag hjälpte henne på med BH:n, knäppte den bakom ryggen och justerade banden över axlarna.
– Den passar perfekt. Du har lika små bröst som jag,, sa min syster och fnissade.
Vi hjälpte henne på med klänningen och jag borstade ut hennes långa hår.
– Gud så vacker du är, sa min syster med värme i rösten.
– Tack, får jag verkligen låna kläderna?
– Du får dem, de är dina.
– Åh tack, kvittrade Rakel och gav min syster en spontan kram.
Jag såg att min syster tvekade en millisekund när Rakel kom nära och jag undrade vad hon tänkte, om hon verkligen förstått… Om inte annat skulle hon göra det nu. Men min systers tvekan bara fladdrade över hennes ansikte en kort stund, sedan var hon sitt vanliga jag igen och kramade Rakel tillbaka.
–Du har inga skor? Fortsatte min syster.
Rakel skakade sorgset på huvudet.
– Vet du vad du har för storlek?
– Inte riktigt, 35 tror jag.
– Vilka små fötter, vänta jag ska se vad jag har kvar, skrattade min syster och försvann ut igen.
Jag passade på att komma nära Rakel, lägga armarna om henne och kyssa hennes svala läppar. Märkligt nog tänkte jag mig henne som sval numera, inte iskall.
– Vad snäll hon är din syster, sa hon tyst mitt i en paus i kyssandet.
– Ja hon är snäll och hon tycker om dig, precis som jag.
Min syster kom tillbaka med några sneakers i olika storlekar.
– Tur man sparar och inte slänger allt man växer ur. Prova om någon av de här passar.
Rakel satte strumpor på fötterna och stack ner dem i ett par sneakers.
– Det känns jättebra! Kvittrade hon och provade att gå några varv i rummet.
Och hon såg verkligen helt annorlunda ut. Förutom den ovanligt bleka hyn så såg hon ut som vilken flicka som helst.
Det var höst och skolan hade börjat. Rakel mötte mig som alltid utanför skolan och vi promenerade eller cyklade tillsammans hem. När vi passerade ett av de tomma husen som fortfarande låg ute till försäljning stannade Rakel till. Vi stod tysta bredvid varandra en lång stund och såg på huset.
– Var det här du bodde?
– Ja.
Hon såg så ledsen ut.
– Känns det inte bra att stå här?
– Nä, det är en sorglig plats.
– Vad hände Rakel?
– Jag blev så förfärligt sjuk, feber och hosta. Hela kroppen värkte och världen snurrade. Sedan blev allt bara lätt igen.
– Vart är dina föräldrar?
– De flyttade. De stod nog inte ut med att bo kvar i huset där jag dog, svarade hon och började långsamt gå ner för gatan igen bort mot mitt hus.
– Men jag förstår inte, varför är du kvar och hur är det ens möjligt?
– Jag vet inte. Ibland blir det nog bara — fel och man kanske hamnar lite mitt emellan. Det kändes som om jag hade något kvar att göra och så hittade jag dig.
– Men kommer du stanna för alltid eller vad kommer hända?
– Jag vet inte det heller.
——-
Epilog
En morgon när jag vaknade kände jag direkt att något var annorlunda. Solen sken och fåglarna kvittrade utanför mitt fönster som stod på glänt. Det luktade vår och grönska i rummet. Ett år hade gått sedan den där märkliga regniga dagen som nog var den konstigaste i mitt liv, när Rakel stod ute på gatan och dansade barfota i regnet. Hade det inte varit för min syster, mina föräldrar och vänner som träffat Rakel och för alla kärleksmärken på min kropp, så skulle jag vara benägen att tro att det var något som bara skedde i mitt huvud.
När jag kände efter inom mig så lutade det ändå mest åt det. Utan att veta varför så kände jag att allt nu var över. Rakel hade lämnat mig och den här världen och fanns inte längre. Känslan var svår att beskriva, jag bara visste. Det var som något sorts lugn inom mig. Jag visste att hon nu hade fått frid och var där hon hörde hemma. Det var en konstig känsla eftersom vi somnat tillsammans som vanligt igår men nu var hon borta.
Likväl saknade jag henne redan enormt mycket. Men det var som om hennes kraft och röst fortfarande fanns kvar inom mig, som om jag fortfarande kunde känna hennes svala händer, läppar och hud mot min kropp, hur hennes svala våta sköte omslöt min lem och hur det gav sådana enorma sensationer. Både att det var konstigt, lite förbjudet men framför allt fullkomligt orimligt.
Levande döda fanns bara på film och då var de alltid onda, zombies eller spöken och döda barn var kanske det värsta i skräckfilm. Så var inte den här drömmen. Rakel var enbart god och kärleksfull och den fyllde mig bara med värme och kärlek och min värme hade räckt till oss båda. Det slog mig att jag önskade att jag haft något som minne av henne, någon fysisk sak. Men det gick ju inte när någon bara funnits i en dröm. Jag kände mig sorgsen men inte förkrossad. Det var som hennes röst inom mig sa åt mig att njuta av det vi haft och att det alltid skulle finnas kvar inom mig, som en lätt beröring mot själen.
Jag reste mig ur sängen. Ett beslut hade formats inom mig, jag skulle ut och springa. Det var den perfekta medicinen för att bearbeta och sortera allt, allt från skolarbete till kärleksbekymmer. Jag gick fram till min skrivbordsstol där mina kläder hängde över ryggstödet.
Plötsligt blev jag stående, som fastfrusen. På skrivbordet låg en fotoram och i den satt ett foto där Rakel log mot mig. Det var verkligen hon och hon hade min systers gamla klänning på sig och i öronen hängde min systers pärlörhängen. Bilden var tagen här inne i mitt rum, i bakgrunden såg man min säng och stereon. Ovanpå glaset i fotoramen låg en stor avklippt hårlock av hennes långa mörka hår. Jag tog försiktigt upp den och kände. Jo, definitivt riktigt hår som gick att snurra runt fingrarna.
Försiktigt lyfte jag upp fotoramen och vände på den.
”För alltid din Rakel.1974—1989”
Jag stirrade på texten. Siffrorna var samma som Veronikas livstid, född 1974 och död 1989. Rakel kom in i mitt liv 1990 när Veronika varit död ett helt år.
–TESS!!! Ropade jag så högt jag kunde.
– Vad är det, brinner det någonstans?
Min syster stormade in i rummet.
– Nej men kan du säga vad jag har i handen?
– En fotoram med en bild på Rakel — och en hårlock tydligen. Så gulligt! Är hon borta nu? Frågade hon som om hon också visste.
Min syster tog försiktigt fotoramen ur mina händer.
– Gud så fin hon är, eller var.
– Kan du bara nypa eller slå mig, du får, men bara så att jag vet att åtminstone jag lever och är vaken och inte drömmer?
– Får jag? Hur hårt jag vill? Fnissade Tess.
– Ju hårdare desto bättre!
Slaget träffade mig hårt på muskeln i överarmen och det gjorde in i helvete ont…
– Men för helvete Tess! Kved jag.
– Ja du sa att jag skulle slå hårt, flinade hon när jag gned mig över överarmen.
Plötsligt började jag gråta, som om smärtan i armen var den utlösande faktorn som behövdes. Samtidigt skakade jag på huvudet för att signalera att det egentligen inte var någon fara. Tess ledde mig långsamt bakåt tills knävecken nuddade sängkanten och vi föll omslingrade bakåt ner bland täcken och kuddar. Vi låg så länge och bara höll om varandra tills gråten lugnade ner sig.
– Är det okej? Frågade hon och strök bort tårar med ett finger.
– Mmmm, jag antar det, nickade jag och log matt mellan tårarna.
Tess lyfte fotot som hon haft med sig till sängen och höll upp det framför oss.
– Väldigt fint.
– Jo men väldigt konstigt. Hur är det ens möjligt och varför försvann hon precis nu? Frågade jag.
– Jag tror inte det är meningen att man ska förstå allt.
Tess låg tyst en stund och tittade på fotot. Till slut räckte hon över det till mig.
– Tror du det är Veronika? Frågade jag.
Tess sträckte sig efter fotot på Veronika som alltid stod på mitt sängbord.
– De är inte särskilt lika, sa hon grubblande.
Jag tittade också. Veronika hade haft ljust hår och blå ögon och varit betydligt mulligare. Rakel var smal och mörkhårig med bruna ögon.
– Hmm näe, inte så lika, konstaterade jag.
– Jag kollade förresten upp det där huset längre ner på gatan.
– Jaha, och?
– De som sålde nu var pensionärer, har vuxna barn och ingen dotter som har dött.
– När kollade du det? Frågade jag förvånat.
– Ett tag sen — i höstas kanske.
– Men varför sa du ingenting?
– Spelar det någon roll, egentligen?
– Nä, det gör väl inte det.
– Däremot hade deras dotter, som nu är i fyrtioårsåldern en dotter som dog 1989, ett barnbarn således.
– Skumt. Jag saknar henne så fruktansvärt.
– Hon kommer finnas inom dig för alltid och ni glömmer aldrig varandra, sa min syster tröstande, pussade mig på pannan och reste sig.
– Kom nu så går vi och äter frukost.