Mariam Abdallah Onlyfans
Scrolla ner för mer bilder
En mörk kväll hade Julian – på väg till Härjedalen – åkt vilse i Skuggdalens snöklädda skogar. Bilen var snart tom på bensin, och ett tag var han rädd för att han skulle dö där – mitt i ingenting. Men det var också i de skogarna Julian fann tornet som tillhörde släkten de la Poer: och där han fann Maria Ekblad, som tagit hand om honom, och sedermera varit huvudrollen i den första sexdrömmen han haft sedan han var sexton år.
Men det var Jeanette Eliasson han tillbringat en natt med. Men snöfallet hade tvingat honom att stanna kvar ytterligare en dag.
***
Mörkret hade börjat bre ut sig kring huset när Julian tröttnat på att läsa Den Gudomliga Komedin.
Det var en mödosam bok att läsa. En bok som inbjöd till att tänka på roligare saker: som Maria. Eller Jeanette.
Alfred hade tidigare sagt att om Julian fick tråkigt, kunde han bjuda på den finaste konjaken som fanns inom en radie på flera mil. Vilket inte sade så mycket, då Julian antog att inom en radie på flera mil fanns bara älgar, rådjur och björnar.
Och vad Julian visste så drack inte älgar, rådjur eller björnar speciellt mycket konjak.
Fast Julian hade för stunden något annat än konjak i åtanke: blonda Maria Ekblad med sin böjda nästipp och kurviga kropp. Lika trevlig som hon var vacker.
I värsta fall skulle han träffa Jeanette Eliasson. Och efter gårdagskvällens möte visste han att det inte skulle vara helt fel heller.
~
Försiktigt knackade Julian på dörren som Maria tidigare pekat ut som sin.
Åh Maria, du söta du fina, vill du bli min, mitt hjärta står i brand, tänkte han sjungandes. Sedan knackade han igen, något hårdare. Julian tryckte örat mot dörren men hörde ingenting.
Frestad såg han ned på handtaget. Men han beslöt sig för att inte – till skillnad från vädret utanför – storma in.
Alfreds tidigare ord ekade i hans huvud: “Var finner man en kokerska, om inte i köket?”
På väg till köket såg Julian upp mot en gigantisk ljuskrona som hängde i mitten av den stora salongen. Han följde den med blicken och insåg att när han stod längst ned – intill trappan – var kronan precis ovanför honom.
Den fick honom att tänka på lampan som kraschar ned i publiken på Fantomen på Operan. Ett av de få minnena han hade från föreställningen.
Julian såg upp och väntade för att se om även denna lampa skulle falla ned och krossa honom.
Den svängde något; ett resultat av snöstormen utanför som satt det högresta huset i svajning. Ljuskronan föll dock inte ned, och han ryckte på axlarna och fortsatte att gå mot köket.
Mycket riktig fann Julian också Maria ensam i köket. Nu var hennes blonda hår uppsatt i en knut. Inte helt olikt den Jeanette hade haft under gårdagen.
Men ack, tänkte Julian. Hon hade inte lika avslöjande kläder på sig som natten när han kom dit.
Bara minuter återstod innan köket skulle förvandlas till ett inferno av eld, men det visste varken Julian eller Maria.
Julian hade inte varit hungrig, men i köket slog matdoften mot honom så att hans mun fylldes av saliv. Men det fanns en annan doft i köket. Doften fick Julian att tänka på surströmming.
Maria märkte inte att Julian var i köket. Han harklade sig vilket fick henne att hoppa till. “Herregud vad du skrämde mig!”, sa hon och skrattade.
Hennes ansikte och röst varslade om att hon vara mycket friskare idag än under gårdagen.
Maria hade ett stort, mörkt förkläde omkring sig som stod i kontrast med den vita skjortan man kunde ana därunder. Den gick upp till hennes hals, där en vacker volang i rosa prydde henne.
“Borde du inte ligga till sängs, sjukling?” frågade Julian och lutade sig mot dörrkarmen. När han såg mot Maria kände han sin salivproduktion öka av andra anledningar.
Han kom att tänka på att Maria borde vara tv-kock; tittarsiffrorna skulle vara skyhöga. Julian kunde se bilden framför sig där hon lutade sig ned över en skärbräda, och kameran zoomade in på hennes stora…
“När jag är för sjuk för laga mat är jag redan död”, svarade Maria och log svagt. På spisen stod en stor kastrull och bubblade. “Jag var rädd för att du redan hade åkt utan att säga adjö. Så jag antar att det är tur i oturen att snövädret håller dig kvar”, sa Maria och snörvlade.
Även om hennes ögon inte längre var blanka av förkylningen lyste näsan rött.
“Jag hade nog inte åkt utan att säga adjö oavsett. Inte efter den – du vet – gudomliga soppan du serverade”, sa Julian.
“När jag vaknade på morgonen visste jag inte om det varit en feberdröm jag haft”, sa Maria. “Eller om du faktiskt var här. Sedan stormade Jeanette in hos mig – har du träffat henne? – och skrek om att det fanns en bil utanför.”
Bilder från gårdagskvällen svepte förbi i Julians inre när Maria nämnde Jeanette. Hennes nakna kropp under honom som vred på sig i njutning. “Jag har träffat Jeanette”, sa Julian långsamt och var på väg att bli förlorad i minnesbilder.
Men han ryckte upp sig. “Och jag har träffat Alfred”, sa han snabbt. “Och jag finns på riktigt.”
Fundersamt lade han till: “Tror jag i varje fall.”
“Så då har du träffat nästan hela hushållet. Jag hoppas att de inte skrämde dig allt för mycket”, sa Maria.
“Tvärtom är jag förvånad. Man skulle tro att den här platsen”, Julian gjorde en svepande gest omkring sig “Skulle se till att ni fick lappsjuka och slog ihjäl varandra.”
“Man vänjer sig”, svarade Maria och vände sig om mot formen. Sedan lade hon till, med ett finger under hakan: “Efter en fem år eller så. Under det tredje året ville man slå ihjäl de andra.”
“Får du aldrig lust att bara åka härifrån?” frågade Julian.
“Hela tiden.”
“Vad stoppar dig?”
“Ingenting. Men vem skulle jag besöka? Jag är rädd för att det här huset är min plats här i livet. Jag passar nog inte bland människor”, sa Maria och skrattade. Som om det hon sagt inte var deprimerande alls.
Hennes klingande skratt hade dock fått den mest melankoliska personen att känna sig något ljusare i en mörk värld. Inte minst för skrattet fick hennes byst att skaka, observerade Julian. Han svalde mer saliv.
“Du skulle kunna besöka mig”, sa Julian. “Alfred berättade att närmaste stad bara är några mil härifrån. Varför följer du inte med mig, så bjuder jag dig på mat?”
“Julian”, svarade Maria sakta och ställde upp ett gäng kryddor på en hylla och vände sig om. Hon hade händerna mot bordskanten, och såg ut att vara road. “Försöker du bjuda mig på en… date?”
“Jag är faktiskt skyldig dig soppa. Det var inte i en feberdröm som du lagade mat åt mig”, påpekade Julian och kliade sig på armbågen.
Men det var i en dröm du låg med mig, tänkte Julian.
“Det var inte svaret på min fråga”, sa Maria med ett leende.
“Nå, om du vill prata i dem termerna: så ja. Jag försöker bjuda dig på en date”, sa Julian.
“Om du lovar att skjutsa hem mig sen, som den gentleman du är, så är svaret: ja”, svarade Maria.
“Förutsatt att jag får en kyss vid dörren så.”
“Förvänta dig inte för mycket nu, unge man”, sa Maria och skrattade. Ett skratt som avbröts av en hostattack.
Julian sa torrt: “Får jag en kyss av dig kommer jag väl drabbas av lunginflammation. Se till att bli frisk innan snöovädret är över.”
“Är inte du helt förtjusande, så säg? Gör mig en tjänst och hämta Jeanette och Alfred. Maten är så gott som klar.”
“Er vilja är min lag”, sa Julian och bugade sig teatraliskt.
“Var inte så löjlig, doktorn.”
Julian lämnade Maria bakom sig med lätta steg. Han hade inte ens tänkt bjuda ut henne – men nu när det var gjort: varför inte? Sämre beslut hade han tagit.
Sedan kom Julian att tänka på den där doften i köket. Å ena sidan från maten, men å andra sidan av surströmming.
Doften påminde honom något. Väckte en vag bild inom honom. En bild av en sommarstuga på landet som han besökt som barn. Men varför? Han mindes sommarstugans kök. Hur de lagat mat där. Hur han förlorat oskulden till hans kompis äldre syster.
Och den pikanta doften från gasolugnen. Det var något med den där lukten, han kunde nästan…
Panikslaget stannade Julian upp.
Det var som hans hjärna lagt dit den sista pusselbiten och bilden var nu klar framför honom.
Julians hjärta började rusa och han vände sig tvärt om i trappen. Han i det närmaste ramlade ned för den på vägen tillbaka till Maria.
I farten slet Julian åt sig en stor duk som låg uppe på en byrå: ljusstakar och porslin flög åt alla håll, och slog kraschande mot golvet, men han fortsatte springa mot köket, och bad till gud att han inte skulle behöva använda duken.
Det var inte surströmming jag kände lukten av, tänkte Julian skräckslaget medan hans steg smattrade mot golvet. Det var lätta kolväten: propan och butan. En gas som är tung och brer ut sig längst marken.
Julian hade insett att lukten han känt i köket var lättantändlig gasol. Han skrek Marias namn. Skrek att hon måste ut. Från. Köket.
Ljudet av en explosion smällde till och gjorde att Julian föll omkull då golvet skakade till. Men han var snabbt uppe på benen igen och slet upp dörren till köket.
Hettan slog mot honom och Julian tvingades bak ett steg. Han kastade duken omkring sig. Hade han bara haft tid borde han ha blött den i vatten. Men tid var inget han hade, och han kastade sig in i lågorna.
Julian hade svårt att se något bland röken och flammorna. Spisen där vattnet tidigare kokat var – vad han kunde se – helt borta. Hade Maria stått intill den skulle hon vara mer kol än människa vid det här laget.
Men Maria stod ej att finna.
Julian ropade hennes namn och gick djupare in i eldhavet. Sedan såg han henne. Hon låg på golvet en bit bort intill ett bord.
Tacksamt långt ifrån spisen.
Julian sprang mot henne. Tog hårt tag i henne. Skrek att de måste ut.
Inget svar. Medvetslös. Julian gick ned på knä bredvid henne, medan han fortfarande försökte ha duken omkring sig som skydd mot hettan. Han kände redan hur kläderna började bli obehagligt varma.
I panik slet han av sig duken och kastade den över Marias kropp, där små flammor virvlade på hennes förkläde, och en gång i tiden vita skjorta.
Sedan – med duken omkring henne – drog han upp Maria, kastade henne över sin axel och slungade sig tillbaka mot dörren.
Julians ögon var tårfyllda på grund av röken som omringade honom men han hade åtminstone fått ut Maria. Han lade ned henne en bit utanför köket, och synade kvickt hennes ansikte. Bortsett från att hennes ögon var slutna tycktes hon oskadd.
Till och med i denna stund av fasa kunde Julian inte låta bli att registrera att Maria var så himla söt. Bakom honom dånade elden. Han vände sig snabbt om.
Ett skåp täckt med glas satt på väggen utanför köket. Där inne låg en vattenslang. Och under skåpet fanns en yxa.
“Endast i Nödfall”, stod det på en metallbricka under yxan och Julian slet åt sig den.
Julian hade tagit i för kung och fosterland när han svingade yxan mot glaset, som lätt gick sönder. Han slet ut brandslangen, bad till gud att den faktiskt skulle spruta vatten, och sedan riktade han den in mot köket. Det hände ingenting; och Julian insåg att nu var det kört, hela tornet skulle brinna upp. Tack och adjö, de la Poer.
Men sedan tappade Julian nästan kontrollen över slangen. Det började skumma ut vatten från munstycket. Men han satte stadigt ned fötterna mot golvet och höll emot.
Där yxan träffat slangen sprutade vatten ut i en rännil, men det mesta kom tack och lov från munstycket.
Julian såg inte mycket på grund av röken som bolmade ut från ingången. Men han riktade slangen så gott han kunde mot de ställen där röda flammor slickade sig upp mot taket.
Jag står i ett stort, gammalt trähus, tänkte Julian. Han undrade om det över huvud taget fanns hopp om att rädda det, medan han med små, beslutsamma steg gjorde sitt bästa att mota bort elden.
Han kom ihåg en film han sett under skoltiden. Om rummet som brann upp på bara några minuter, och tänkte att hela huset snart skulle bli brasved om elden urartade.
Kanske borde han i stället bära ut Maria, och varna de andra. De måste väl ha hört explosionen? Hysteriskt riktade han munstycket mot flammorna. Snälla, sluta brinna, tänkte Julian.
Likt ett mirakel verkade dock elden lugna ned sig.
I en båge lät han vattnet falla ned över hela rummet: såg till att varje skrymsle var indränkt. Och även om röken fortfarande låg i taket tycktes elden sakta försvinna.
Kanske hade Julian lyckats rädda huset trots allt. Han hann knappt avsluta tanken innan det högt knakade till ovanför honom, och han såg upp.
Precis ovanför honom fanns en takbjälke vars fästning var under all kritik.
Som i ultraterapi såg han hur bjälken föll rakt ned mot honom och han försökte skydda sig med ena handen. Är det så här jag ska dö? Tänkte han.
Trots situationens allvar kom Julian återigen att tänka på ljuskronan från Fantomen på Operan som rasade ned mot publiken.
“And in this labyrinth where night is blind, the Phantom of the opera is here, inside my mind”, var det sista Julian tänkte innan bjälken brakade ned mot honom och han förlorade medvetandet.
~
Mörker.
~
“Åh Maria, du söta du fina, vill du bli min? Mitt hjärta står i brand.”
~
Julian hörde röster omkring sig, och han försökte öppna ögonen.
Ljuset sved dock likt glödande knivar i ögonen och han stängde ögonlocken igen.
En röst – var det Jeanettes kanske? – sa något till honom. Han kände något svalt mot pannan. En trasa?
“Alfred?” frågade Julian och försökte sträcka handen i den riktningen som han hört en röst. Någon tog tag i den och svarade: “Julian.”
“Har någon en cigarett?” frågade Julian. Återigen försökte han öppna ögonen. Det gjorde inte lika ont denna gång, och han såg två silhuetter ovanför sig.
“Julian”, sa Jeanette med bestämd röst. “Du får inte göra några plötsliga rörelser.”
Minnet av branden svepte in över Julian likt en kalldusch, och trots Jeanettes varning satte han sig upp: “Maria”, sa han. “Hur mår…”, han blev avbruten då han kände en bestämd hand mot sitt bröst, som tvingade ned honom i sängen igen.
“Maria mår bra. Ta det lugnt nu”, sa Jeanette.
Julians syn började sakta stabilisera sig och han såg Jeanette och Alfred som oroligt såg ned på honom.
“Jeanette”, sa Julian och lade sin hand över hennes som låg mot hans bröst. “Var nu ärlig. Har jag kvar mina ögonbryn?” frågade Julian och hoppades att de inte flamberats i branden.
Han ville inte gå runt och se förvånad ut hela tiden. Innan de växte ut igen.
Jeanettes oroliga ansikte förvandlades till ett häpet sådant. Alfred skrockade.
“Dina ögonbryn ser ut som de ska. Ni är oskadda… Bägge två”, svarade Jeanette.
“Vilket – sett till omständigheterna – är helt fantastiskt”, sa Alfred och dunkade förtjust Jeanette i ryggen.
“Omständigheterna”, fnös Jeanette och pekade mot Julian. “Utan honom hade vi brunnit upp allihop.”
“Jag gjorde bara det som vem som helst hade gjort”, mumlade Julian från sin säng och kände sig allt klarare i huvudet.
En klarhet som gjorde att smärtan från det sår han hade i huvudet blev allt tydligare.
Jeanette baddade hans huvud med en våt trasa: “Vem som helst?” frågade hon. “Tror du på det själv?”
“Hade jag bara förstått att det var gasol i köket…”, började Julian säga och insåg hur han kunde ha stoppat Maria från att bli skadad. Han kände en djup grämelse inom sig. Han hade varit så dum.
“Om jag bara…” började Julian säga.
“Jag kommer slå dig medvetslös igen om du ska skylla på dig själv”, avbröt Jeanette honom.
Julian reste sig upp igen – ignorerade Jeanettes skri – och såg sig omkring. Han var på sitt rum i sängen. Bredvid Jeanette stod en vagn full av medicinsaker.
“Var är Maria?” frågade Julian.
“På sitt rum. Hon vilar”, svarade Alfred.
“Som du borde göra”, sa Jeanette ilsket.
Julian viftade bara bort hennes klagomål med handen och försökte resa sig upp. Då upptäckte han att han var naken bortsett från sina underkläder. “Och var är mina kläder?”
“Till skillnad från dina ögonbryn är de något brända. Och om sotiga kläder inte är på modet just nu… så är jag rädd för att de är förstörda”, sa Alfred och lade till: “Men vi är långa herrar bägge två. Jag har säkert något som passar.”
Julian tog täcket från sängen och svepte in sig i det. Likt en mantel. Och började lämna sitt rum. Jeanettes protester regnade över honom. Alfred såg mest såg road ut.
Trion gick ur Julians rum och började gå mot Marias dörr, men Jeanette blockerade dörren. “Du får träffa henne sen”, väste hon mot Julian och höjde ett varnande finger mot honom.
“Och var är egentligen den här Charlotta? Grevinnan?” frågade Julian uppretat.
“Maria har arbetat för henne…. Ja, hur länge då? Ändå har hon inte ens anständigheten att komma ned och träffa henne efter att hon blivit sprängd i sitt eget kök. Vad är hon för en människa egentligen?”
En sval röst bakom Julian svarade: “Jag vill gärna tro att jag är något annat än en hemsk människa. Fast ärligt talat: vad vet jag?”
Jeanette och Alfred stelnade till. Likt små barn som blivit påkomna med handen i kakburken.
Julian vände sig sakta om och såg för första gången Charlotta de la Poer. Husets ägarinna. Den sista av ätten de la Poer. Skuggdalens okrönta drottning.
Grevinnan.
Ett blekt, mycket vackert ansikte såg nyfiket mot Julian, med huvudet på sned. Det var som om hon tittade på ett djur i en djurpark.
Charlottas korpsvarta hår – komplett med ett glittrande diadem – låg mot hennes bara, vita axlar och hon hade en vit klänning med svarta spetsar på sig. Som hämtad ur en teaterpjäs, där hon spelade en viktoriansk prinsessa.
Hon var inte lång, tvärtom. Mycket kortare än både Jeanette och Maria. Men Charlotta bar upp sin ringa längd med en sådan stolthet och utstrålning att hon lika gärna kunde vara två meter.
“Alfred, hämta kläder år vår… nakna gäst”, sa den lilla nåden och lät blicken vandra över Julian som var endast iklädd ett täcke.
“Självfallet. Med en gång”, svarade Alfred.
“… och Jeanette. Varför luktar det rök i hela huset? Och när blev Maria sprängd i vårt kök?”
Julian såg bara stumt mot den märkliga lilla varelsen som dykt upp. Snabbt förklarade Jeanette att det måste ha läckt gasol i köket; Maria kände inte doften och det tog eld men Julian räddade henne. Och resten av huset.
När hon var klar med berättelsen nickade Charlotta bara: “Vi har köket i källaren också. Vi får kontakta någon som lagar det gamla köket via radion. Det viktigaste nu är att Maria mår bra.” Charlotta kastade ett forskande ögonkast mot Julian: “Och vår gäst. Förstås.”
Charlotta riktade ett finger mot Marias dörr. “Gå in och ta hand om henne, Jeanette. Och jag vill…”, hon förde sakta fingret mot Julian, “… tala med dig senare.”
De skulle göra mer än att tala när tiden var kommen.
Charlotta de la Poer lämnade scenen, lika hastigt som hon äntrat den.
Julian såg frågande mot Jeanette, som såg ut att vara lika överraskad som Julian kände sig.
Jeanette ryckte på axlarna. Sa sen att han skulle lägga sig, eller så skulle hon slå honom medvetslös så att han fick sova ut. Julian retirerade till sin säng utan protester. Huvudet bultade av smärta.
Senare tittade Jeanette som hastigast förbi för att kolla hans skada, men annars var Julian ensam på rummet.
Natten kom. Julian somnade.
~
Någonstans på den tavelduk som var himlen fanns säkert solen. Men allt Julian såg då han stod vid fönstret var den vita snön som flög än hit, än dit, som om snöfallet varit levande.
Det var mycket kluvna snöstjärnor då det inte kunde bestämma sig åt vilket håll det skulle falla.
Julian synade snöflingorna och knäppte den sista knappen på hans vita skjorta, sedan ställde han sig framför rummets spegel medan han drog på sig den mörka västen.
Det var morgonen efter branden i köket, och man kunde fortfarande känna en sur doft av rök i hela byggnaden.
Framför den reflekterande glasskivan synade Julian sig själv: Alfreds val av kläder var inte på måfå, och Julian fick lov att erkänna att han såg bra ut i manchesterbyxor, vit skjorta och den svarta västen han krånglat på sig.
Bortsett att han såg ut att vara hämtad ur någon film från 60-talet, så gillade han det, och han ställde sig i profil, sedan rakt framifrån, sedan profil igen och prövade olika poser.
Julian såg sig omkring för att försäkra sig själv att han var ensam på rummet. Sedan sa han med bred accent: “As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster…”
~
De enda som kom förbi de la Poer residensen var Skuggdalens rådjur som passerade genom trädgården, hade Jeanette sagt vid något tillfälle.
Och det var också ett rådjur Julian följde med blicken då han stod på baksidans terrass i vinterkylan.
Julian hade virrat en filt över sig och såg ut över trädgården – hans andedräkt såg ut som rökpustar framför sig. Solen gjorde så att snön gnistrade. Som om det låg tusentals kristaller framför Julian.
Julian hade gått ut för att få frisk luft i sina lungor.
Och är det något som finns i denna skog var det frisk luft, tänkte han och tog återigen ett djupt andetag.
Det var nästan som att dricka kristallklart vatten.
Snön dämpade allt ljud omkring Julian, men han kände ändå hennes närvaro bakom sig även om han varken hörde eller såg henne.
Kanske det var det doften av bergamott och persika som förrådde henne. Kanske var det Julians sjätte sinne. Men han visste – utan att vända sig om – att Maria Ekblad kom trippande mot honom.
“Ska du inte ligga till sängs, sjukling?” frågade Julian utan att se sig om.
“Men; är det Jeanette som står på vår bakgård? Jag som trodde det var Julian”, svarade Maria.
“Skenet kan bedra.”
Maria slöt sig upp bredvid honom. Hennes axel mot hans arm. Julian kunde se hennes blonda hårsvall i utkanten av hans synfält. Ett hårsvall som glödde i solskenet.
“Du både låter och ser ut som Julian. Oavsett hur mycket skenet kan bedra tror jag nog du också är Julian”, sa Maria.
“Ska du inte spränga ett till rum i huset? Det finns säkert flera gasolbehållare du kan öppna någonstans.”
Ett tjut ekade över de la Poers snötäckta bakgård då Maria hårt slagit till Julian i sidan. Följt av Marias fnissande då Julian, på knä, masserade sin sida.
“Försökte du plocka ur min njure och sälja den på svarta marknaden? Jag skämtade bara”, gnällde Julian.
“För att ha räddat mig från ett brinnande kök är du ganska ynklig.”
“Du var sötare när du låg medvetslös bland flammor”, svarade Julian. Han borstade av sig snö från sina knän och böjde sig ned efter filten han tappat.
Men innan han ens hunnit böja sig ned föll grov, grå fäll över hans axlar. Det var Maria som begravde dem båda. “Kom, jag ska visa dig något”, sa hon. Och med armen omkring hans axel tryckte hon Julian bestämt framåt.
De pulsade genom den djupa snön. Efter bara några steg pressade sig snön in i Julians skor och börjat smälta, och dränkte hans strumpor i isande vatten.
Det var dock en kyla Julian knappt kände.
Tätt intill Maria kände han en vag doft av saffran; vilket var passande, tänkte Julian. Vad var saffran, om inte den dyrbaraste och mest sensuella kryddan? Och vad var Maria, om inte både dyrbar och sensuell?
Marias blonda hår var dessutom ljust saffransfärgat.
Det var dock inte håret, eller saffransdoften, som värmde Julian. Det var Marias runda höft mot hans, och hur hennes barm stundvis stötte till hans arm vilket gjorde att hjärtat reagerade som om de halvsprang – inte gick.
Sakta plöjde de genom trädgården medan de tillsammans höll fällen tryckte mot varsin bröstkorg. De gick in i en labyrinten gjord av buskar, för stunden klädda med snö istället för löv. Maria berättade hur vackert där var om sommaren.
Efter ett flertal krökar – Maria gick med vana steg – kom de fram till en vit stuga i mitten av labyrinten.
Julian antog att det en gång i tiden var en lekstuga, byggd av en excentrisk arkitekt med för mycket fritid och för stor budget.
Lekstugan var komplett med en liten terrass, en gungstol utanför, och ett torn. Det var en märklig liten stuga som påminde Julian om en kuliss till en Disneyfilm.
Fast å andra sidan, tänkte Julian: vad är inte märkligt här?
Tornet man sett från utsidan var egentligen en dold skorsten då det fanns en kamin inne i stugan. Snart hade Maria startat en rasande eld som motade bort frosten. I eldens sken skimrande Marias stickade, vita tröja som gick upp till hennes hals.
Julian masserade sin nakna fot medan han beklagade sig. Även om stugan var bedårande fanns det kaminer inne i tornet också. Promenaden var inte värd två frostskadade fötter.
Julians klagomål mötte bara ett okynnigt leende från Maria och hon böjde sig ned över en soffa som stod bredvidet stugans vita bord och öppnade den; det var både en soffa och ett förvaringsutrymme.
Julian såg på hennes runda bakdel som svajade än dit, än hit, medan hon skördade i dess innandöme. Julian kände sig som en orm som följer ett blåsinstrument med blicken. Han trodde sig vara en man som föredrog behagen ovanför en kvinnas midja, men Maria kom med ett starkt argument för att det var nederdelen som var avgörande.
“Kanske är det inte värt att bli våt om fötterna på grund av en stuga med kamin”, sa Maria och höjde något med handen. “Men kanske för detta?”
I ena handen skakade hon en whiskyflaska. I den andra två glas.
“Huset de la Poer och gästfrihet går verkligen hand i hand”, sa Julian och strök sig teatraliskt om sin haka där en liten skäggstubb bildats.
“Du skulle bara veta”, svarade Maria.
Efter en halvtimme var de salongsberusade.
Efter en timme var de berusade.
Efter en och en halvtimme hittade de cigarrer i förvaringsutrymmet, och glatt förvandlade de torpet till en kubansk jazzstuga.
Snart bolmade det rök från både skorstenen och de bägge fönstren som de öppnat: värmen hade börjat bli outhärdlig, och de inte ville dö i syrebrist.
“Jag vet ingenting om cigarrer, men jag måste säga: detta är en bra cigarr”, sa Julian och såg på den glödande, pyrande pinnen i hans hand. De två satt intill varandra på bänken, lår mot lår. Julian önskade att de också satt kind mot kind.
“Det är inte cigarren som är viktig”, sa Maria vars mun å ena sidan blossade på pinnen, å andra sidan smuttade på sitt glas med den gyllene, brännande vätskan.
Julian kunde se purpurfärgade märken på hennes cigarr där hennes röda läppar strukit sig mot den. Röda och stora. Röda och mjuka. Röda och lystna. “Det är minnet som man bär med sig när man rökte den som är det viktiga”, avslutade hon snusförnuftigt.
“Oj – vad obehagligt djupsinnig du blev”, sa Julian.
“Whisky är den effekten på mig. Och du?” frågade Maria.
“Ursäkta?”
“Jag antar att alkohol alltid alkohol. Men whisky gör mig filosofisk; vin gör mig trött; öl gör mig blödig. Vad har whisky för effekt på dig?” frågade Maria igen.
Julian lade sin arm omkring Maria och drog henne närmare sig.
“Ärligt talat?” frågade Julian. “När jag beställer whisky på en krog avslutar jag ofta kvällen med att somna på märkliga platser. På bussen, tåget, stationen…”
“Men Julian då.”
“Har jag tur väcker busschauffören mig. Har jag otur…”, Julian ryckte på axlarna. “Det är också trevligt att gå hem ensam under en soluppgång också. En tid för självreflektion… och en tid för skam.”
“Jag hoppas du inte tänkt sätta dig på en buss nu och åka vilse.”
Julian skrattade: “Nej, whisky har en tredje effekt på mig också.”
Maria hann inte fråga vad den tredje effekten var, då Julian föregick henne och stoppade hennes osagda fråga genom att kyssa henne.
Julians cigarr låg och glödde på askfatet på bordet.
I ett stilla ögonblick var kyssen obesvarad, och Julian var rädd för att Maria skulle dra sig undan, slita åt sig fällen och storma tillbaka till huset. Kontakta polisen via en radio, och han skulle åka fast för sexuellt ofredande, ruttna bort i en fängelsecell, och till slut dö ensam och olycklig.
Men efter ett ytterligare ett stilla ögonblick kände han hur Marias läppar öppnade sig något. Armar omfamnade Julian. I samma stund kände han hur Marias tunga ormade sig in i honom.
En gest Julian inte hann ge tillbaka: för lika snabbt som de börjat vänslas, kände han en plötslig smärta på ryggen och han skrek till och flög upp ur soffan.
“Fimpade du precis din cigarr på min rygg?” skrek Julian medan han försökte borsta av skjortans bakdel. Maria i sin tur dog av skratt.
“Mina händer var liksom fulla! Det borde du kanske ha tänkt på innan du försökte förföra mig?” frågade Maria.
“Du har ett märkligt sätt att besvara en kyss på”, svarade Julian surt.
“Jag kanske bara ville att du skulle ta av dig skjortan fortare”, sa Maria skälmskt.
Ett förföriskt leende lekte på hennes läppar och hon fortsatte: “Kom tillbaka nu och avsluta det du startade.”
Julian hade lagt märke till dem tidigare, men nu glänste verkligen Marias röda, fylliga läppar i eldens sken.
Sådana oanständigt kyssvänliga läppar, tänkte han. Det delade begäret låg som elektricitet i luften.
Elden sprakade till då Julian sjönk tillbaka in i soffan och in i Marias armar. Hon omfamnade honom igen. Den här gången med händerna fria.
Till en början var de som nykära tonåringar. Deras näsor slog mot varandra. Julian visste inte om det var whiskyn som brann inom honom, eller om det var begär. Oavsett vad kysste han Maria hungrigt.
Maria däremot var försiktigare; till en början.
Julian vågade inte bryta förtrollningen genom att låta hans händer vandra iväg på villovägar. Även om det var villovägar han gärna villa vandra på; stigar som ledde till Marias höfter, rygg, bakdel, bröst, lår. Hennes allt.
Men kanske var hon pryd; så för stunden tryckte Julian henne bara mot sig. Fullt nöjd med att känna hennes mjuka kropp mot sin.
Försiktigt hade Maria börjat kyssa honom. Men snart kände Julian hur hennes hand vandrade upp för hans rygg och lade sig mot hans nacke, och hon tryckte honom hårt mot sitt ansikte.
Julian hade kanske tagit initiativet, men Maria ville bestämt toppa honom.
Snart hade Julian svårt att få in luft i sina lungor mellan kyssarna. Det var bara när Maria suckade han själv fick chansen att dra in luft.
Maria kysste honom med en besatt våldsamhet. Det var ett begär som exploderat och var både lika mäktigt som det var krävande.
Ett begär som Julian försökte möta halvvägs; och hans tunga snärjde sig in i hennes. Han fick hennes kropp att kröka sig mot hans, och han utforskade hennes rygg, axlar och höfter. Kände hur hennes mjuka kurvor mötte hans hårda kropp i ett försök att bli ett.
Det var Maria som först lät sina händer vandra söder om himlen, ned till Julians byxöppning, där hon kupade sin hand över Julians skrev, vilket fick honom att ofrivilligt stöna.
Julian var i regel en tyst älskare; han skämdes över oavsiktligt jämmer under sexakter då han tyckte det lät falskt.
Tillsammans med Maria skämdes han bara en sekund, innan hon kvickt drog ned hans dragkedja, och Julian sjönk djupt ned i ett mörkt hav av åtrå och stönade igen. Förlorad i det ögonblicket som var Marias mjuka fingrar mot hans inte fullt så mjuka kroppsdel.
Medan Marias händer fick allt mer att greppa tag i insåg Julian att hans händer också förtjänade något.
Högt stod Marias yppiga bröst som gömde sig bakom hennes ljusa, stickade tröja. Bröst som i det närmaste krävde att någon skulle röra vid dem.
Och Julian var inte sen på att lyda. Med ena handen bakom Marias rygg förde han sin andra hand mot hennes bröst och famlade först efter det ena, sedan det andra bröstet.
De runda, mjuka kullarna formade sig snällt under hans hand. Och på toppen av kullen fanns något som tydligt hårdnade, och han insåg: herregud, hon bär ingen behå.
Julian klämde hårt med sin hand och reaktionen från Maria var ett grötigt ljud. Maria svarade genom att orma sig djupare in Julians underkläder. Julian blev rädd att dansen skulle avslutas allt för tidigt.
Besviket släppte Julian brösten och lade sin handen omkring Marias vrist, för att få bort handen innan en olycka inträffade.
“Redan fått nog? Jag som precis börjat”, klagade Maria och gav Julian en blick fylld av förvåning och besvikelse. Julians andhämtningar var som om han sprungit upp för samtliga trappor tornet som var de la Poer residensen.
“Jag är nära en hjärtattack – och du vet, något annat.”
“Så nära. Redan? Verkligen? Hur gammal är du egentligen?” frågade Maria och höjde på ett ögonbryn och såg ned mot hans byxor.
“Inte så gammal att min kropp redan börjat ge vika och slutat prestera”, svarade Julian.
Maria skrattade. De omfamnade varandra och började kyssas igen, med Julians ena hand på hennes högra bröst medan den andra omfamnade hennes runda, mjuka bakdel.
“Det är fusk. Du får känna på mig. Men jag får inte känna på dig” sa Maria mellan kyssarna
“Ge mig några minuter bara. Jag ska bara tänka på något fruktansvärt så jag blir återställd igen.”
“Åh Julian. Du vet verkligen vad man ska säga till en flicka för att få henne att känna sig åtråvärd.
Dessutom vet jag ett bättre sätt att lösa ditt problem på”, sa Maria och med ett flin sjönk hon ned på knä och hakade sin tumme i både hans byxor och underkläder, och med ett ryck, och ett till, och ett till, fick hon till slut ned dem.
“Välkommen till friheten”, sa Maria och fnittrade när Julian nedre del studsade fram.
“Jag tror inte detta kommer att hjälpa”, invända Julian när Marias fingrar sträckte sig efter honom. Snarare stjälpa, tänkte han inombords och stönade till när han kände Marias hand greppa tag i honom. Den var sval – han var varm.
“Och med ’tror’ menar jag att det verkligen, verkligen inte kommer hjälpa”, fortsatte Julian.
Det var en invändning som föll på döva öron. Julian var på väg att kikna när han såg Marias blonda hårsvall röra sig närmare honom. Han kunde inte ens förmå sig att föra bort hennes huvud när hon kysste toppen försiktigt. Eller när hon pressade sina röda läppar mot honom och lät därefter sin tunga snirkla omkring honom.
Prövande slukade Marias, röda, fylliga läppar honom, medan hennes hand bearbetade honom nedifrån, och slog då och då mot hennes egna läppar vilket resulterade i ett vått smackande ljud.
Sakta arbetade hon sig ned över Julian i växlande rörelser, och Julian fortsatte lamt protestera, men Maria kilade in handen mot hans nakna bakdel och tryckte honom mot sig.
Upp och ned gick hennes hand. Upp och ned for hennes huvud.
Vid ett tillfälle slog Marias läppar nästan mot Julians mellangärde, och det blev för mycket för Julian.
Känslan av att varit under vatten, och sedan kommit över ytan, sköljde över Julian då han exploderade i den lilla stugan och hans ben krängde till.
Hade inte Maria stött Julian hade han ramlat av den lilla soffan medan hon bestämt tömde honom: våg efter våg.
När Maria var klar hjälpte hon Julian ur hans byxor, som hade samlats kring hans fötter. Snart kastades de in i ett av stugans hörn och skulle vara bortglömda för ett tag framöver.
Julian frågade exakt hur detta skulle hjälpa honom hålla ut längre?
“Men skärp dig”, sa Maria flinandes och förde whiskyflaskan mot sin mun och tömde även den. “Vi är fortfarande bara på kapitel ett, säger du inte? Vi är långt ifrån klara Julian.”
Maria ormade in sig i Julians armar igen och kysste honom. Det var en kyss som smakade whisky; men där fanns också en pikant smak av salt som Julian insåg var… hans egen.
Ett tag tänkte han bryta kyssen men något inom honom skrek: Var inte så pryd, din tönt.
“Gud! Jag har velat klämma den här runda saken redan första natten du kom”, viskade Maria medan hennes händer vandrade ned till hans bak och började massera honom.
“Då har vi något gemensamt”, mumlade Julian.
“Har du velat klämma på din egen rumpa sedan du kom hit?”
“Vad kan jag säga? Jag har en sådan smaskig rumpa”, sa Julian och grep tag i Marias underdel: “Det var den här jag syftade på. Fast detta är orättvist. Varför har du byxor på dig men inte jag?”
“Jag tänker inte göra det enkelt för dig, du får själv klä av mig”, fnittrade Maria och Julian började ta tag i hennes tröja, men hon drog sig genast undan.
Julian försökte igen men Maria skrattade och hoppade iväg mot andra sidan av den lilla stugan.
“Jag sa ju att det inte skulle bli enkelt.”
Dansen fortsatte: Julian pressade Maria mot en vägg, svor när hon fnittrande slingrade sig från honom igen, följde henne ut på terrassen av den lilla lekstugan där snön låg omkring dem och fick tag i hennes ena axel. De brakade ned i den kalla snön, sjönk ned i snöflingorna.
Istället för att försöka få av Maria tröjan fick Julian tag i en handfull av snö, drog tröjan vid hennes hals mot sig och pressade ned snön innanför hennes tröja.
“Inte så kaxig nu vad?” frågade Julian skrattandes medan han fortsatte att fylla Marias tröja med mer snö. Hennes skrik måste ha hörts ända bort till huset. Ända bort till Siljan.
Julian hoppades inte någon – Jeanette, Alfred eller Charlotta – trodde att det var en våldtäkt på gång i deras trädgård.
“Jag ger mig”, tjöt Maria mellan kraftiga andetag. Sedan fick hon själv tag i en mängd snö och mölade Julian. Hon puttade honom så han låg med ryggen ned, fick tag i mer snö, och mölade även hans nedre partier så de krympte till… ingenting.
“Du har ett bra märkligt sätt att ge dig på”, fräste Julian. Han fick omkull Maria. Tryckte ned henne i snön och med hela armen svepte han mer snö över hennes ansikte så hon blev levande begravd i iskristaller.
“Nog”, tjöt Maria och drog ut på vokalen. “Min tröja är blöt, jag vill inte ha den på längre. Du vinner!”, skrek hon skrattandes och torkade bort snö från ansiktet där hon låg mot den vita marken.
Hennes kanelfärgade blonda hår i en enda röra mot snöns vita yta.
Just där och då var hon den vackraste kvinnan Julian någonsin varit med. Hennes byst reste sig upp och ned av de kraftiga andetagen, och han erbjöd henne sin hand. Julian kunde känna värmen återvända i en del av hans kropp.
Inne i stugan var det varmt. Bägge huttrade då gick de in och kastade sig mot den varma kaminen likt ormar som söker värme.
Julian undrade exakt hur Maria hade tänkt att det skulle hjälpa att kyla ned honom i snön, när problemet var att hon borde bli det motsatta. Men då Maria tagit av sig tröjan och försiktigt lagt den över kakelugnen var det något inom honom som rörde sig då han såg hennes nakna, kurviga rygg.
Det var Julians blod som rörde sig, som återigen tog en pilgrimsmarsch söderut. Sporrat av hans hjärta som slog allt hårdare.
“Duglig utsikt?” frågade Maria med händerna mot sina höfter och en road glimt i ögat då hon sträckte på sig.
Var Maria blyg över sin kropp var det inte något hon visade – vad hon visade var däremot allting.
Hennes mörka bröstvårtor stod givakt, och Julian misstänkte att det inte bara var på grund av kylan de lämnat bakom sig.
På brösten nederdel såg han ett födelsemärke i form av en fågel, och han mindes att han sett det bakom en morgonrock redan första natten där. Han lovade sig själv att han skulle kyssa det där födelsemärket innan de var klara i stugan.
Julian omfamnade Maria, och de fortsatte där de tidigare hade slutat och kysste varandra hungrigt. Hennes läppar var kalla; men kyssen var het. Julian värmde hans frusna händer genom att fylla dem med Marias stora, varma bröst. “Du behöver större händer. Julian”, mumlade Maria.
“Det är du som behöver mindre brö…”, började Julian och ångrade sig: “Eller nej, kanske inte.”
Tiden det tog innan Julian var hård igen var kort och snart stötte Julians ivrigaste kroppsel emot Marias mörka jeans.
De föll ned mot golvet och fortsatte att hångla och utforskade varandra. Krängande och slitandes i varandra kroppar.
“Jag förstår inte varför du har byxor på dig”, sa Julian mellan kyssar.
“Om du lämnade”, sa Maria mellan stön. “Mina bröst för någon sekund.” Mer stön. “Kanske du skulle kunna få av mig byxorna.”
Motvilligt lämnade Julian Marias bröst, och försökte istället fingra upp hennes bälte och dragkedja. Det var ett krångligt åtagande, och efter några sekunder fick Maria hjälpa honom.
“Jag trodde du var läkare. Ska ni inte vara smarta?”
“Möjligtvis smarta. Men inte händiga. Jag är ingen kirurg.”
Efter en gemensam ansträngning var byxorna uppknäppta, och innan Maria ens fått ned byxorna över sina lår kilade Julian kvickt ned sin hand i hennes röda trosor. Ivrig att behag; han ville inte stå i skuld till någon.
Inne i trosornas mörker kände Julian hur våt Maria var. Han lirkade in ett finger in i henne; friktion lyste med sin frånvaro. Även om han kände hur hon pulserade kring hans finger.
Maria bet hårt i sin läpp för att undertrycka ett stön som tycktes komma från hennes inre. Hon försökte knäppa upp Julians skjorta, men njutningen gjorde att hennes händer var för fumliga.
“Väntat på detta länge eller?” frågade Julian.
“Kan du – snälla – vara tyst för bara ett ögonblick”, jämrade Maria andfått fram och Julian ökade antalet fingrar till två. Marias höft började girade mot hans hand. Angelägen efter mer, mer, mer.
Medan Julians fingrar utforskade Marias inre började Julian placerade kyssar på hennes hals; axlar; bröst; mage; tillbaka till brösten. Letade upp de punkter som kittlade och fick Maria att fnittra, och de punkterna som gjorde att hon kved och stönade. Lade de sistnämnda på minnet, och arbetade sakta nedåt till hennes trosor.
Ju längre ned han kom, ju mer påtaglig blev den söta doften från hennes kön.
Julian ville inte avlägsna trosorna på en gång, utan retade Maria genom att separera hennes ben och sedan kyssa henne på alla ställen – utom den platsen där hon helst ville ha honom.
Det tog inte lång tid innan Marias hand begravdes i Julians hår och hon försökte trycka honom dit hon ville ha honom: ned mot hennes trosor där hon ville ha hans läppar, hans tunga, hans andetag.
Men Julian var alltid – alltid – någon centimeter ifrån troskanten. Maria tröttnade och försökte på egen hand tillfredsställa sig själv.
Men Julians grep tag i hennes handled. Höll handen långt ifrån hennes sköte. “Jag hatar dig så himla mycket just nu”, kved Maria fram och spände sina magmuskler och försökte lyfta sina höfter, sin rumpa, sitt sköte mot Julians som kysste henne överallt. Förutom där.
Marias andetag var lika häftiga som de var tunga, och hennes bröstkorg reste sig upp och ned likt vågor på ett hav.
Efter någon minut, som Maria upplevde som en evighet, kilade Julian in sina tummar i trosorna och drog av dem och kastade dem åt sidan. Trosorna hamnade bredvid whiskyflaskan.
När Julian såg de röda underkläderna ligga där tänkte han att det såg ut som omslaget till en erotisk bok; åtminstone en erotisk bok från nittiotalet. Nu för tiden skulle det väl vara ett alltför diskret bokomslag – varför lämna något åt publikens fantasi?
Återigen försökte Maria tillfredsställa sig själv. Men lika bestämt stoppade Julian hennes försök, och höll fast i hennes arm vilket fick Maria att våndas och vrida sig på golvet.
Maria slog sin ena hand mot golvet i frustration.
“Ta det lugnt flicka lilla, det är jag som håller i trådarna här”, sa Julian roat. “Men du är så seeeg”, kved Maria fram och drog ut på alla vokaler och slog med ena handen i golvet för varje ord för att betona exakt hur seg Julian är.
Julian brydde sig inte om klagomålet. Att leka med någons förväntan var halva nöjet. Om inte mer än halva. Hans uppmärksamhet gick till den blonda underdelen. Naturligt blond, se där, tänkte Julian.
Ett kort ögonblick undrade Julian om Maria ansat sig för denna stund, och hade planerat det redan när de gick ut. Sedan lade han upp hennes ena ben över hans axel och sjönk – “Äntligen” skrek Maria – in mot hennes sköte.
Julian var kanske ingen kirurg, men han kunde tillfredsställa en kvinna med kirurgisk precision.
Sakta slickade han hennes klitoris. Sedan ned över hennes läppar. Ett finger sjönk djupt in i Maria, sedan ut igen. Han retade henne; in igen, ut igen. Rörde hela handen i cirkelrörelser över hennes. Sedan förde han in två fingrar; ut igen; in igen. Ned igen.
Maria slog återigen handen i golvet, men denna gång av en annan anledning. Hon skrek något som kan ha varit ett glädjerop, men kanske också bara ett rop.
Marias kropp böjde sig mot Julians mun. Hennes händer tvinnade sig in i hans hår, och hennes behov efter befrielse gjorde att små, desperata snyftningar letade sig fram genom hennes mun.
Ljud som fick Julian att slicka henne allt intensivare, upp och ned. Överallt. Han trängde sin tunga mot allt starkare, våtare och hetare muskler. De områden som tungan inte kunde nå kunde hans fingrar nå, och han fortsatte tröttlöst och kände hur hennes kropp blev allt stelare.
Med tre fingrar försökte Julian nå Marias inre och ge henne det klimax hon krävde. Han sög på hennes klitoris, kände hur hela hans ansikte var blött av både hans egen svett och Marias vätskor.
Maria drog in luft som om hon var på väg att kvävas. Julians arm och hand hade börjat domna men han vägrade ge upp. Skjortan som han borde fått av sig för längesen hade börjat smita sig kring hans allt svettigare kropp.
Julians kraftansträngning gav resultat. Han puttade inte bara Maria över kanten och ned i en orgasm: han kastade henne över kanten. Snäva muskler låste fast hans fingrar så att det nästan gjorde ont. Sedan kom spasmerna. Gurglande låg hon på golvet och skakade.
När Maria ridit genom vågorna av tillfredställelse lyfte Julian försiktigt bort hennes ben som kollapsat mot hans axel och lade det mot marken.
Det såg ut som Maria försökt göra en snöängel och dött på kuppen då hon låg på golvet. Ögonen var stängda och det blonda håret låg mot marken bakom henne. Byxorna fortfarande kvar kring hennes knän.
En snöängel som dock dött med ett leende på läpparna, och en svettig blond lugg låg klistrad mot hennes blanka panna. Julian svepte håret över sidan och frågade om det var bra.
“Dugligt”, mumlade Maria fram.
“Inte mer än dugligt?” protesterade Julian.
“Vad kan jag säga, jag är kräsen”, skrattade Maria och satte sig upp.
Maria kröp fram till Julian och nästlade sig in i hans nakna knä och famn, med benen placerade bakom honom. De kysste varandra igen; hennes fylliga läppar mot hans. Julian hjälpte henne att få av sig byxorna och trosorna. Men varje gång deras läppar lämnade varandra, var det som om de i panik letade upp varandra igen.
“Jag glömde bort att kalla dig för vacker när jag skulle förföra dig”, sa Julian mellan kyssarna.
“Förförde du mig? Jag trodde det var jag som förförde dig. Och det är inte för sent att kalla mig vacker.”
“Det var innan du gav mig ett knappt godkänt.”
“Du kan få G plus. Ett plus för att du åtminstone försökte.”
Ett tjut fyllde rummet då Julian fört sitt huvud nedåt och bitit tag i Marias mörka bröstvårta mellan två vita tänder.
Försiktigt vred han på bröstvårtan med sin tunga. Fyllde samtidigt sina händer med Marias bröst. Kände hur bägge bröstvårtorna kvickt expanderade under hans smekningar. Han försökte putta Maria mot golvet, men hon grep tag i hans axlar och skakade på huvudet: Maria hade andra planer.
Maria tog tag i hans erektion som var hård som sten och placerade den vid öppningen till hennes innandöme medan hon gränslade Julian, och satte sig i hans knä, med benen bakom hans rygg.
Mellan läpparna gled den fram och tillbaka då Maria girade mot Julian, och snabbt blev han blöt av naturens egna glidmedel, tillverkad av Marias åtrå. Men han äntrade henne inte. Julian kämpade mot någon uråldrig impuls inom honom att bara ta tag i hennes höfter och forcera henne över honom.
Deras ögon var låsta i varandra. Bägge dimhöljda av lust, då Maria sakta havererade över Julian. Centimeter efter centimeter.
Marias muskler var som en åtsmitande handske kring Julian, och det gjorde nästan ont: det var dock en angenäm smärta.
Till slut var de så snärjda i varandra att Julian inte visste var hans penis slutade och Marias sköte började. Han var nu helt i Maria, och hans penis ryckte och krängde inom henne. Han ville ha mer.
Men Maria lade bara sin haka mot Julians axel och satt still. Så satt de ett tag, och kände bara varandras hjärtslag. Sakta började hon knäppa upp Julians skjorta som separerat deras kroppar från varandra allt för länge.
Julian blundade och tvingade sig själv att inte bara lyfta upp Maria och pressa ned henne igen över hela honom om och om igen.
Det var tortyr att sitta still, men samtidigt den skönaste av kval.
Till slut var hans skjorta helt uppknätt, och även den kastades åt sidan, och Maria bröt den stilla förtrollningen. Sakta började Maria röra sina höfter uppåt. Julian ville nästan i panik pressa ned henne över sig igen. Innan han hunnit göra det förekom Maria honom dock och hon gled nedåt igen, och sedan upp, och ned, och upp, ned, upp.
Först i en sakta procession. Sedan i allt högre fart. Deras andetag synkroniserade med varandra. Stugan fylldes snart med både ljudet av flämtningar, och det rytmiska ljudet av älskog.
Maria tog Julians händer och placerade dem omkring sina runda höfter. Han grep tag i dem. Hårt – hans armar spände medan han hjälpte Maria rida honom.
Tidigare dolda vener började träda fram längst Julians muskler. Hans ansikte blev först glansigt av svett, sedan fick det en rödare ton, och han bet sig själv i underläppen för att hålla ut.
Marias bröst guppade upp och ned framför Julian, och hans blick låstes på hennes födelsemärke i form av en fågel. Det såg ut som den flög när brösten skumpade, och han böjde sig fram och bet tag i fågeln – Maria stönade högt till.
Naglar grävde sig in i Julians axlar, hans rygg, och där de kom åt, medan Maria tryckte sig uppåt, och sedan ned. Julian kunde känna smärtan – men det var en smärta som låg bakom en dimridå av njutning, och för stunden brydde han sig inte. Dagen därpå skulle rivsåren göra att han inte kunde ligga på rygg.
“Åh gud”, skrek Maria innan hon hårt slog i golvet bakom henne, utmattad, och Julian kastade sig över henne.
I ett kort ögonblick var Julian inte i henne. Men lika fort var Marias händer omkring honom, och ledde honom tillbaka in, och han pressade sig in i henne medan hennes armar ormade sig omkring hans kropp.
Det smackade till då han hårt trängde in i henne. Maria eggade honom att fortsätta och aldrig sluta.
Julian lyfte upp hennes ben, och kysste hennes vader, medan han fortsatte plöja henne. Han bet tag i vaden, kände smaken av salt, och masserade hennes spänstiga lår. Sedan föll han ned över henne, kysste hennes läppar, kände hennes bröst mot hans.
Det började svida i hans ögon av svett – kanske Marias, kanske hans eget. Ibland saktade han ned, hämtade andan, men sedan ökade han farten igen.
Tungt var momentet när Julian drog sig ur Maria, och han kände sig naken utan att vara i henne.
Frågande såg Maria mot Julian. Och utan ett ord – med sina händer på hennes höfter och rygg – flyttade han henne varsamt. Lade henne på mage mot golvet. Snabbt var hon med på noterna, och började kravla sig uppåt på alla fyra.
Knappt hade hon hunnit förberda sig innan Julian penetrerade henne bakifrån, och hon ropade till, tog spjärn från golvet, och stötte tillbaka.
Försökte bli ett med Julians rytm.
Han grep tag i hennes runda bakdel, hennes höfter, och lämnade röda märken efter sig. Lutade sig fram och fick tag i ett bröst, tog tag i hennes hake och förde hennes ansikte mot sig och kysste henne, tog tag i hennes axel. Pumpade som om livet hängde på det, och var så upptagen att han knappt kände hur Marias muskler återigen krampade omkring honom då hon nådde ännu en orgasm.
Julian kände dock för andra gången att slutet var nära för hans del. Han fortsatte snabbare, hårdare, grymtande på grund av kraftansträngningen, tänkte att ska man avsluta kan man lika gärna avsluta ordentligt.
En djup pust passerade mellan Julians hårt ihopdragna tänder: följt av ett gutturalt stön.
Hans vibrerande höfter saktade ned, likt ett maskineri som stänger av för dagen, och han lutade sig tillbaka, och pressade sig in i Maria en sista gång.
Han tömde sig själv, sin själ och sitt allt i henne.
Tillsammans red de på orgasmens sista vågor genom att kollapsa på golvet. Maria underst, och Julian över sig.
I några minuter var det enda ljudet i stugan eldens sprakande och flämtningar. Flämtningar som till efter ett tag blev vanliga andetag. Det var Maria som bröt tystnaden. “Inte illa för att vara en doktor.”
“Jag gör mitt bästa”, svarade Julian.
“Jag ska inte ljuga. Den här gången får du VG. Men du får gärna rulla av mig nu, även om du är ett skönt täcke.”
Staplande tog sig Julian upp och såg ned på sitt bröst och sin mage. Där fanns långa, röda rivmärken började bli synliga. Han pekade på dem och såg på Maria med höjda ögonbryn.
“Hah; se vem som klagar!”, svarade Maria från golvet. Hon vände sig på sidan och pekade på sina höfter.
Julian såg sina egna händers avtryck sakta träda fram.
“Jag vet inte om vi har haft sex, eller om vi lekt att jag är en lerkruka du försökt forma om. Jag känner mig helt mörbultat”, klagade Maria och masserade sitt ena bröst och pep till av smärta.
“Du klagade inte för några minuter sedan”, värjda sig Julian.
“Jag klagar inte nu heller. Det var precis vad jag behövde. Några blåmärken på kroppen. Hur ska man annars veta att man lever?”
Sedan blev Maria allvarligare: “Nej, ärligt talat. Det var precis vad jag behövde.”
Julian log och erbjöd sig hennes hand och drog upp henne: “Då är vi två.”
Medan Maria letade efter sina trosor petade Julian in fler vedträn i elden.
“Borde inte du ha lagat mat i huset för – ja – flera timmar sedan?” frågade Julian.
“De är inte dagisbarn. Jeanette eller Alfred kan också laga mat”, svarade Maria.
“De kommer att undra varför vi har varit borta så länge.”
“Kommer de undra?” frågade Maria och trasslade på sig sina trosor och fortsatte roat: “Jag sa ju att de inte är dagisbarn. De kommer inte att undra. De kommer att förstå. Och vad spelar det för roll?”
Det hade Julian inget svar på och ryckte på axlarna. Han ned på sin nakna, mörbultade kropp. Blicken fastnade på en kroppsdel som våt och glänsande hängde mellan hans ben.
Julians hjärta bankade plötsligt hårdare och han vände sig mot Maria med ett grått ansiktsuttryck; det var ett ansiktsuttryck som måste ha ställt frågan innan han själv hunnit göra det.
“Men snälla Julian; hur dum tror du jag är? Tror du verkligen jag hade låtit dig komma i mig om jag inte visste att det var lugnt? Vad tror du om mig egentligen?”
Julians hjärta blev några kilo lättare. Han låtsades spana in sig själv och sa: “Åh jag vet inte. Jag är ganska attraktiv. Kanske blev du så kär och galen. Så kär och galen att du gjorde något förhastat.”
“Vem av oss blev kär och galen egentligen? Det var du som spillde socker i den här syltburken utan en tanke på konsekvenserna, din drummel”, svarade Maria och kastade byxor och kalsonger mot Julian.
Tillsammans pysslade de och plockade ihop i stugan. Som om de städade en brottsplats – inga skumma fläckar fick finnas kvar.
När de var på väg ut kysste de varandra igen, och snart var de också tillbaka på golvet. Kläderna åkte av igen: plagg efter plagg.
Denna gång var det dock endast ett oskyldigt – nästan terapeutiskt – vänslande.
Julian blev själv förvånad att han hade en tredje gång inom sig, men han klagade inte då han trängde in i Maria igen.
De tumlade omkring på golvet medan Julian sakta pressade ut och in i Maria. Hon stönade under honom i olika skalor, den ena mer upphetsande än den andra.
När Julian låg över Maria likt en kobra kunde han inte låta bli att bli fascinerad: Han såg hur hans stötar skapade dyningar över Marias bröst när de for upp och ned över hennes bröstkorg, och lika fascinerad var han över texturen när han grep tag i dem ånyo.
Så mjuka; så hårda. Han begravde sitt ansikte i dem och stötte hårt in fem gånger innan han den sjätte tömde sig själv i Maria igen.
Hon knep ihop sina ögon och bet sig hårt i läppen när hon delade hans orgasm.
~
Utanför stugan var solen på väg ned.
Julian insåg att de måste ha varit där i flera timmar och hans mage kurrade, vilket fick Maria att skrattande trycka honom intill sig. Hon lovade att hon skulle laga något till dem.
“Gärna något med kanel”, sa Julian hoppfullt och fick en fundersam blick från Maria. Det var kyligt, och tillsammans drog de fällen över varandra.
Snön utanför dörren var i en enda röra efter deras korta snökrig, där Julian mulat Maria och vice versa.
Men det var några gropar i snön som Julians blick drogs mot. Det var små hål som gick längst husets kant, runt husknuten några meter bort.
Marias däremot registrerade aldrig förändringen i sceneriet, då hon armkrok glatt förde Julian framåt.
Men Julian kände hjärtat snöra ihop sig då han såg sig hur små gropar; små fotavtryck; gått fram till stugan där de tumlat omkring.
Sedan hade någon trippat mot höger, runt husknuten, dit de två aldrig hade gått.
Framför sig – i trädgårdslabyrinten – såg han inga fotspår förutom deras. Så vem det än var så hade denna “någon” varit försiktig nog att tassa i deras redan nedtryckta fotspår.
Besynnerligt, tänkte Julian och kände en ilning längst ryggraden.
De hade kanske varit ensamma i stugan, men utanför hade någon stått och betraktat dem. Han undrade vem det hade kunnat vara: Jeanette? Alfred?
Hans blick vandrade upp över den stora byggnaden framför dem, som höjdes mot den snart svarta himlen. Blicken fastnade vid toppen.
Hade det varit… Grevinnan?
Julian såg ingen anledning att berätta om fotstegen för Maria, och höll det för sig själv. Han tryckte Maria mot sig och gav henne en kyss mot hennes röda kind. “Men ge dig, din turturduva”, sa hon.
Men hon sa det med ett leende.
***
Författarens ord:
Julian är i många avseenden ganska kass, men i detta kapitel var han faktiskt ganska… manlig? Duktigt Julian; fortsätt rädda tjejer från brinnande kök och livet kanske erbjuder dig sötma.
Som vanligt: på min profil finns adressen till min hemsida där jag laddar upp nästa kapitel snabbare, eftersom någon måste godkänna dem innan de laddas upp här. Bla, bla, bla.
Jag har en ständig rädsla över att de inte ens kommer *bli* godkända här, eftersom de knappt är sexnoveller. De är snarare noveller… med sex? Det finns deckare där ute som är mer vågade och vulgära än det jag skriver.
I många avseenden är dessa kapitel lika eggande som mellanmjölk; och jag förstår varför jag harvar kring ett snittbetyg på 2 av 5 – även om det gör lite ont i hjärtat. Eftersom det är samma hjärta jag lägger ned i dessa historier.
Men jag hoppas det finns någon som gillar mellanmjölk också.
Mariam Abdallah Onlyfans Bilder
